Samtid och Genus

8:e februari publicerade DN Kultur Maria Svelands artikel "Hatet som gör mig polistiskt deprimerad", det första inlägget i den senaste stora mediala jämställdhetsdebatten om samtidens främlingsfientliga och eventuellt antifeministiska klimat. Föga överraskande varnar och vänder sig Sveland mot dessa tendenser men det är med kritiken av begreppet "politisk korrekthet", eller snarare användningen av det, som resonemanget hettar till och bidrar med ny insikt. Bakom en mask av lättsamhet och okonventionalism slänger sig allt fler med, i grunden, sexistiska, misogyna och rasistiska uttryck och skämt. Samtidigt som försvarare av feminism och mångkulturalism riskerar att beskyllas för politisk korrekthet, en skymf så god som någon  i det samtida Sverige. Kritiker av den alltmer skrupelfria tonen och språkbruket blir principfasta torrbollar utan varken humor eller äkta engegemang. Som om vore det värre att vara politisk korrekt än hatisk, om än oavsiktligt.

Sveland är en sann provokatör, tack och lov skulle man kunna säga, med tanke på vad hon vurmar och arbetar för. Hon drivs av ett starkt patos som även bottnar i den privata erfarenheten som finns beskriven i den personliga debattboken Bitterfittan från 2007. Maria Sveland skräder inte orden och lyckas alltid skapa viktiga diskussioner om superviktiga ämnen och göra ett nedprioterat och förlöjligat ämne, som jämställdhet, folkligt. Olyckligtvis blir Sveland ofta en vattendelare, hon blir profet för de redan frälsta och hennes ton förargar meningsmotståndarna till ohyfs.

Men det är det där med att argumentera med känslorna som Gina Gustavsson skriver om i en kommentar till Sveland i DN 20/2-2012. För min del, om inte annat för underhållningsvärdets skull, får hjärtat och "magen" gärna ta plats på kultursidorna men jag ser en fara i att det kan underminera syftet och målet; att påvisa oförrätter och misshörhållanden och skipa jämlikhet. Någon gång måste feminismen, liksom politiken i stort, återkomma till sakfrågorna och sluta idissla diskursen. Det anser jag trots risk för att själv verka i den tradition jag just kritiserat.

Kvalificerade analyser, fakta, och kanske något så torrt som statistik och vetenskap bör underbygga argumenten och, för det första, visa att vi faktiskt fortfarande lever i ett ojämställt samhälle, vilket det osannolikt nog råder delade meningar om, vad jämställdhet innebär och hur en förändring kan genomföras. Varför inte vända sig till Yvonne Hirdmans texter, inte lika utåtriktade som Svelands men nog så rättframa och roande och därtill underbyggda av ett gediget forskningsarbete.

Yvonne Hirdman

Foto: Thron Ullberg

I Gösta och Genusordningen. Feministiska betraktelser samlas texter som tillkommit under 20 års tid. Det är på ett plan en spretig bok om jämställdhet som gapar efter mycket men till skillnad från Sveland, så lyckas Hirdman, trots utvikningar, ständigt återkomma till kärnan i resonemanget: att människan är man. Mannen-människan är historiens huvudperson, objekt för medicinsk forskning, det tänkande filosofiska subjektet och Guds avbild. Kvinnor är kvinnor.

Hirdman ser att samhället är genusordnat utifrån två grundläggande principer. Den första är dikotomin, d v s man och kvinna är olika. Könen är inte lika varken i tanke eller praktik. Den andra lagen är hierarkin, där mannen är norm och kvinnan den andra, kvinnan kan klättra på den hierarkiska stegen men bara om det sker enligt den manliga normens logik. Problemet med denna norm är att de flesta inte ens lägger märke till att den är manlig, den betraktas som Normen, överordnad begrepp som kvinna och man. Det liknar den mer aktuella kvoteringskonflikten där inkvotering av kvinnor i mansdominerade (alltid prestigefyllda och betydande) områden, kritiseras med argument mot kvotering som sådan, att det är orättvist och kvalitetsförsämrande. Vad dessa kvoteringsmotståndare missat är att världen redan är kvoterad, till mäns fördel. Män anställer män, som tar män till lärljungar, doktorander, andra män gör film om män, skriver böcker om historiska män, recenserar män, män röstar på män, ser på sport utövad av män, män hyllar mäns kunskap, listan kan göras lång. Kruxet är att ordningen är nästintill osynlig. Dagens manliga norm och logik har kommit att uppfattas som naturlig, ett begrepp som för övrigt blivit ett av de viktigaste vapnen i kampen mot ökad jämställdhet, och den upprätthålls därför av såväl män som kvinnor.  

Maktordningar som kön och klass dryftas ofta i samma andetag. Hirdman ser genus och kön som överordnat klass, samma tankegång är Maria Sveland inne på. Hon anar att kvinnohatet är lika starkt om inte starkare än hatet riktat mot etnicitet och religion, hos dagens främlingsfientliga representanter. Hirdmans genuskontrakt genomsyrar alla samhällsklasser. I överklassen, arbetarklassen, den lärda akademien, den välutbildade medelklassen, de kreativa konstnärsgrupperna är kvinnan obetingad tvåa, just därför måste genus vara det första analysverktyget.

Yvonne Hirdman må vara en smula repetitiv men hon säger något basalt och brännande angeläget som den samtida feministiska debatten kanske bör återuppta. Det formulerades av James Brown i en känd strof, som sammanfattar den manliga normen och kvinnan som människans (mannens) rekvisita, "It's a Man's world. But it wouldn't be nothing without a woman or a girl.

Trots den manliga artens företräde är Yvonne Hirdman, liksom Elin Wägner, övertygad om att patriarkatet inte är konstant. Historien behöver inte vara entydig bara för att det ser så ut. Patriarkatet kommer att falla, som allt annat, säger Hirdman, och ersättas av ett kvinnovälde. Men är det önskvärt? Är det inte upphävandet av maktordningen mellan könen som är feminismens mål? 

    

Happy Happy föder fler frågor än den ger svar

I Sverige slutar vartannat äktenskap i skilsmässa, ungefär. Men att vi kämpar för lite och håller ihop för sällan är en seglevad myt, enligt författarna till antologin Happy Happy som utkom denna höst och återuppväckte debatten om skilsmässan. Makar anstränger sig in absurdum för att hitta en väg att rädda sina relationer, menar redaktörerna Maria Sveland och Katarina Wennstam. Mot denna hållning finns en given opponent; den familjekonservative kristdemokraten som betraktar äktenskapet som ett heligt löfte och familjen som en helig förordning. Men som redaktörerna anar är det inte bara denna grupp som vänder sig mot författarnas föresatser, trots att de inte är särskilt radikala. Syftet med Happy Happy är att nyansera och redigera bilden av skilsmässan som ett misslyckande och introducera realistiska berättelser om "lyckade" skilsmässor, eller  snarare  "lyckade" konsekvenser av skilsmässor. Dessa berättelser behövs och borde välkomnas av kritikerna. Vad värre är, innehåller kritiken ofta stråk av skuldbeläggning och ifrågasätter författarinnornas moderskap och eventuella försummande av barnen. Det vänder diskussionen åt fel håll och förminskar den. Inte för att barn är irrelevant utan för att det är  kvinnliga debattörer, med traditionellt "kvinnliga" ämnen, som lyfts ner från den teoretiska och politiska nivån och tvingas återgå till att ansvara för det privata familjära.

Antologin har dock andra brister som sällan uppmärksammats i kritiken av den. I Happy Happy framstår bristen på pengar, mod, rädsla för ensamhet och för omvärldens reaktioner, som den stötesten som hindrar, främst kvinnor, från att lämna dysfunktionella relationer. Det finns ett implicit antagande om att kvinnor i sådana relationer innerst vill skilja sig men saknar kraft och styrka att genomföra det. Med berättelsen om den "goda" skilsmässan peppar författarna kvinnor och ansluter sig därmed i viss mån till den litteratur som uppmanar oss att satsa på jaget, befria och förverkliga det. Happy Happy förbigår emellertid en väsentlig andledning till varför kvinnor, och män, inte förmår, eller för den delen vill, lämna en dålig relation, och det har med kärlek att göra. Att leva i ett förhållande som är dysfunktionellt, kanske till och med destruktivt, men fortfarande älska sin partner, ställer olika behov emot varandra. Vad är viktigast ,var går gränsen och när ska en lämna? Man kan förstås hävda att detta dilemma inte är författarnas uppgift att diskutera utan en fråga för parterapin. Men jag menar att om det är självförtroende och styrka man behöver så kan man vända sig till självhjälpsindustrin, för att förnya bilden av skilsmässan krävs också en viss problematisering av processen samt den tvekan som ingår i en sådan process.

En skilsmässa är ett vuxet övervägande, men vad med alla de som inte kommer över vägandet? I Happy Happy uppmärksammas inte tvivlet, allt tycks redan färdigt och det finns inga alternativ, bara en utväg. Så förhåller det sig ibland men ofta finns också en osäkerhet som inte beror av ekonomi, barn och svärföräldrar. Samtal om tvekan förs dock inte i det offentliga, kanske inte ens i den privata sfären utan enbart i den inre. Självbevarelsedrift står högt i kurs

Tvivel kan tära lika mycket som äktenskapet självt. Tvekan föregår skilsmässan och är ofta en del i den men det tycks vara alltför svårt att diskutera. Hur länge ska en människa hålla ut? Vad är värt är kämpa för? Hur ska man läsa en bok som Happy Happy om man inte är klar? Vem blir klar? Och är det verkligen så att "först då du älskar dig själv, kan du älska andra"?