Den endimensionella kvinnan

Det privata är inte längre politiskt utan numera huvudsakligen ekonomiskt. Denna ouppmärksammade förskjutning av inställningen till feminism och livsstil tydliggörs av Nina Power i den helt nödvändiga idéboken Den endimensionella kvinnan som utkom 2011. Läsare gör er inga illusioner tycks den pregnanta texten skalla: plånboken styr såväl matvanor som politik och ismers innehåll.

Power skriver i en civilisationskritisk tradition med rötter i Herbert Marcuses verk Den endimensionella människan från 1964. Samhällsanalysen, kritiken av arbetet och den urskillningslösa positiviteten påträffas också i bland annat i Roland Paulsens Arbetssamhället: Hur arbetet överlevde teknologin (2010) och hos Barbara Ehrenreich i boken Gilla läget. Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande från 2009.

Feminismen, liksom den politiska korrektheten, har förslappats och urvattnats fullständigt. Den har blivit en kappa att vända efter vinden utefter behag. Aktiviteter i stil med att unna sig vackra underkläder, en spa-weekend eller färgglada drinkar tillsammans med väninnorna betraktas allt oftare som feministiska. Att tycka om sig själv, spendera energi, tid och framför allt pengar på det egna jaget har kommit att bli ett av feminismens viktigaste uttryck i Sex and the City´s kölvatten. Feminismen håller på att transformeras till en frivol livsstil och konsumismens bäste vän. Vad värre är nyttjar politiker och lobbiyster feminismens klassiska diskurs som argument i allehanda frågor. Power anför den amerikanska politiska arenan som ett praktexempel. G W Bush talade för kriget mot terrorismen i Irak och Afghanistan med feminismens termer. Sarah Palin använder samma argument i arbetet mot rätten till abort. Bomber i jämställdhetens namn, alltså. Följdfrågorna låter inte vänta på sig: Vad är det rimligt att använda feminismen till? Och vem stal feminismen från feministerna? Jämställdhet och kvinnlig frigörelse har blivit begrepp med otydligt innehåll. För att lätta på förvirringen bör diskussionen återföras till något mer basalt, frågan om vad frihet är.

Liberalismen befinner sig i sitt esse. Bojor upplöses och den stora valfriheten är redan införd men ett obligatorium återstår och växer sig allt starkare. Kravet på konsumtion är manipulativt men föga synligt. Nina Power tvivlar på om feminismen alls är förenlig med konsumism, liberalism, imperalism och kapitalism. Kan man annat än dela hennes skepsis?

Köpkraften tycks inte veta några gränser. Allting går att sälja med mördande reklam och feminismen passar tydligen utmärkt som pr. Ulf Peder Olrogs visa från 40-talet blev en ofelbar profetia - kom och köp konserverad gröt. I takt med att kollektiva beslut tycks alltmer avlägsna har också feminismens gränser blivit vagare. Feminismen har förvandlats till något som är upp till den enskilde individen att definiera. Finns det då något som hindrar den från att resultera i enbart egoism?

Samtid och Genus

8:e februari publicerade DN Kultur Maria Svelands artikel "Hatet som gör mig polistiskt deprimerad", det första inlägget i den senaste stora mediala jämställdhetsdebatten om samtidens främlingsfientliga och eventuellt antifeministiska klimat. Föga överraskande varnar och vänder sig Sveland mot dessa tendenser men det är med kritiken av begreppet "politisk korrekthet", eller snarare användningen av det, som resonemanget hettar till och bidrar med ny insikt. Bakom en mask av lättsamhet och okonventionalism slänger sig allt fler med, i grunden, sexistiska, misogyna och rasistiska uttryck och skämt. Samtidigt som försvarare av feminism och mångkulturalism riskerar att beskyllas för politisk korrekthet, en skymf så god som någon  i det samtida Sverige. Kritiker av den alltmer skrupelfria tonen och språkbruket blir principfasta torrbollar utan varken humor eller äkta engegemang. Som om vore det värre att vara politisk korrekt än hatisk, om än oavsiktligt.

Sveland är en sann provokatör, tack och lov skulle man kunna säga, med tanke på vad hon vurmar och arbetar för. Hon drivs av ett starkt patos som även bottnar i den privata erfarenheten som finns beskriven i den personliga debattboken Bitterfittan från 2007. Maria Sveland skräder inte orden och lyckas alltid skapa viktiga diskussioner om superviktiga ämnen och göra ett nedprioterat och förlöjligat ämne, som jämställdhet, folkligt. Olyckligtvis blir Sveland ofta en vattendelare, hon blir profet för de redan frälsta och hennes ton förargar meningsmotståndarna till ohyfs.

Men det är det där med att argumentera med känslorna som Gina Gustavsson skriver om i en kommentar till Sveland i DN 20/2-2012. För min del, om inte annat för underhållningsvärdets skull, får hjärtat och "magen" gärna ta plats på kultursidorna men jag ser en fara i att det kan underminera syftet och målet; att påvisa oförrätter och misshörhållanden och skipa jämlikhet. Någon gång måste feminismen, liksom politiken i stort, återkomma till sakfrågorna och sluta idissla diskursen. Det anser jag trots risk för att själv verka i den tradition jag just kritiserat.

Kvalificerade analyser, fakta, och kanske något så torrt som statistik och vetenskap bör underbygga argumenten och, för det första, visa att vi faktiskt fortfarande lever i ett ojämställt samhälle, vilket det osannolikt nog råder delade meningar om, vad jämställdhet innebär och hur en förändring kan genomföras. Varför inte vända sig till Yvonne Hirdmans texter, inte lika utåtriktade som Svelands men nog så rättframa och roande och därtill underbyggda av ett gediget forskningsarbete.

Yvonne Hirdman

Foto: Thron Ullberg

I Gösta och Genusordningen. Feministiska betraktelser samlas texter som tillkommit under 20 års tid. Det är på ett plan en spretig bok om jämställdhet som gapar efter mycket men till skillnad från Sveland, så lyckas Hirdman, trots utvikningar, ständigt återkomma till kärnan i resonemanget: att människan är man. Mannen-människan är historiens huvudperson, objekt för medicinsk forskning, det tänkande filosofiska subjektet och Guds avbild. Kvinnor är kvinnor.

Hirdman ser att samhället är genusordnat utifrån två grundläggande principer. Den första är dikotomin, d v s man och kvinna är olika. Könen är inte lika varken i tanke eller praktik. Den andra lagen är hierarkin, där mannen är norm och kvinnan den andra, kvinnan kan klättra på den hierarkiska stegen men bara om det sker enligt den manliga normens logik. Problemet med denna norm är att de flesta inte ens lägger märke till att den är manlig, den betraktas som Normen, överordnad begrepp som kvinna och man. Det liknar den mer aktuella kvoteringskonflikten där inkvotering av kvinnor i mansdominerade (alltid prestigefyllda och betydande) områden, kritiseras med argument mot kvotering som sådan, att det är orättvist och kvalitetsförsämrande. Vad dessa kvoteringsmotståndare missat är att världen redan är kvoterad, till mäns fördel. Män anställer män, som tar män till lärljungar, doktorander, andra män gör film om män, skriver böcker om historiska män, recenserar män, män röstar på män, ser på sport utövad av män, män hyllar mäns kunskap, listan kan göras lång. Kruxet är att ordningen är nästintill osynlig. Dagens manliga norm och logik har kommit att uppfattas som naturlig, ett begrepp som för övrigt blivit ett av de viktigaste vapnen i kampen mot ökad jämställdhet, och den upprätthålls därför av såväl män som kvinnor.  

Maktordningar som kön och klass dryftas ofta i samma andetag. Hirdman ser genus och kön som överordnat klass, samma tankegång är Maria Sveland inne på. Hon anar att kvinnohatet är lika starkt om inte starkare än hatet riktat mot etnicitet och religion, hos dagens främlingsfientliga representanter. Hirdmans genuskontrakt genomsyrar alla samhällsklasser. I överklassen, arbetarklassen, den lärda akademien, den välutbildade medelklassen, de kreativa konstnärsgrupperna är kvinnan obetingad tvåa, just därför måste genus vara det första analysverktyget.

Yvonne Hirdman må vara en smula repetitiv men hon säger något basalt och brännande angeläget som den samtida feministiska debatten kanske bör återuppta. Det formulerades av James Brown i en känd strof, som sammanfattar den manliga normen och kvinnan som människans (mannens) rekvisita, "It's a Man's world. But it wouldn't be nothing without a woman or a girl.

Trots den manliga artens företräde är Yvonne Hirdman, liksom Elin Wägner, övertygad om att patriarkatet inte är konstant. Historien behöver inte vara entydig bara för att det ser så ut. Patriarkatet kommer att falla, som allt annat, säger Hirdman, och ersättas av ett kvinnovälde. Men är det önskvärt? Är det inte upphävandet av maktordningen mellan könen som är feminismens mål? 

    

Happy Happy föder fler frågor än den ger svar

I Sverige slutar vartannat äktenskap i skilsmässa, ungefär. Men att vi kämpar för lite och håller ihop för sällan är en seglevad myt, enligt författarna till antologin Happy Happy som utkom denna höst och återuppväckte debatten om skilsmässan. Makar anstränger sig in absurdum för att hitta en väg att rädda sina relationer, menar redaktörerna Maria Sveland och Katarina Wennstam. Mot denna hållning finns en given opponent; den familjekonservative kristdemokraten som betraktar äktenskapet som ett heligt löfte och familjen som en helig förordning. Men som redaktörerna anar är det inte bara denna grupp som vänder sig mot författarnas föresatser, trots att de inte är särskilt radikala. Syftet med Happy Happy är att nyansera och redigera bilden av skilsmässan som ett misslyckande och introducera realistiska berättelser om "lyckade" skilsmässor, eller  snarare  "lyckade" konsekvenser av skilsmässor. Dessa berättelser behövs och borde välkomnas av kritikerna. Vad värre är, innehåller kritiken ofta stråk av skuldbeläggning och ifrågasätter författarinnornas moderskap och eventuella försummande av barnen. Det vänder diskussionen åt fel håll och förminskar den. Inte för att barn är irrelevant utan för att det är  kvinnliga debattörer, med traditionellt "kvinnliga" ämnen, som lyfts ner från den teoretiska och politiska nivån och tvingas återgå till att ansvara för det privata familjära.

Antologin har dock andra brister som sällan uppmärksammats i kritiken av den. I Happy Happy framstår bristen på pengar, mod, rädsla för ensamhet och för omvärldens reaktioner, som den stötesten som hindrar, främst kvinnor, från att lämna dysfunktionella relationer. Det finns ett implicit antagande om att kvinnor i sådana relationer innerst vill skilja sig men saknar kraft och styrka att genomföra det. Med berättelsen om den "goda" skilsmässan peppar författarna kvinnor och ansluter sig därmed i viss mån till den litteratur som uppmanar oss att satsa på jaget, befria och förverkliga det. Happy Happy förbigår emellertid en väsentlig andledning till varför kvinnor, och män, inte förmår, eller för den delen vill, lämna en dålig relation, och det har med kärlek att göra. Att leva i ett förhållande som är dysfunktionellt, kanske till och med destruktivt, men fortfarande älska sin partner, ställer olika behov emot varandra. Vad är viktigast ,var går gränsen och när ska en lämna? Man kan förstås hävda att detta dilemma inte är författarnas uppgift att diskutera utan en fråga för parterapin. Men jag menar att om det är självförtroende och styrka man behöver så kan man vända sig till självhjälpsindustrin, för att förnya bilden av skilsmässan krävs också en viss problematisering av processen samt den tvekan som ingår i en sådan process.

En skilsmässa är ett vuxet övervägande, men vad med alla de som inte kommer över vägandet? I Happy Happy uppmärksammas inte tvivlet, allt tycks redan färdigt och det finns inga alternativ, bara en utväg. Så förhåller det sig ibland men ofta finns också en osäkerhet som inte beror av ekonomi, barn och svärföräldrar. Samtal om tvekan förs dock inte i det offentliga, kanske inte ens i den privata sfären utan enbart i den inre. Självbevarelsedrift står högt i kurs

Tvivel kan tära lika mycket som äktenskapet självt. Tvekan föregår skilsmässan och är ofta en del i den men det tycks vara alltför svårt att diskutera. Hur länge ska en människa hålla ut? Vad är värt är kämpa för? Hur ska man läsa en bok som Happy Happy om man inte är klar? Vem blir klar? Och är det verkligen så att "först då du älskar dig själv, kan du älska andra"?

Au revoir Mademoiselle

I patriarkatet existerar en kvinna inte för sig själv. Hon är i förhållande till mannen, sin egen man, så som det allmänna "mannet". Att hon är den andra och inte det givna har Simone de Beauvoir fått de flesta feminister att enas om. Att "hon" kanske inte ens är "hon" och att denna "hon" i så fall inte kan ställas mot "han" är en tes som queerteoretikern Judith Butler för i boken Gender Trouble och som splittrar det feministiska  forskningsfältet. Performativiteten är genusvetenskapens ständiga skugga. Butlers kritik riktas mot distinktionen kön/genus (sex/gender).

Om man bortser från särartsfeminismen råder det idag en viss konsensus om att genus är kulturellt och socialt konstruerat och att det är dessa konstruktioner som bör ändras eller undanröjas för att uppnå jämlikhet. Denna hållning är tämligen ofarlig i den svenska debatten. Butler går emellertid ett steg längre. I Gender Trouble påstår hon att även kön är performativt. Inget är av naturen givet, det finns inga oomstridda fakta, allt är handling.

Världen och vardagen hänger dock inte med i forskningens tempo. En kvinna är fortfarande en kvinna, väsensskild från mannen men samtidigt ett supplement som ständigt relateras till denne. Detta är i många avseenden ett strukturellt problem men det tar sig förstås även konkreta uttryck.

I Frankrike ombes kvinnor att, i alla formella och offentliga sammanhang, välja mellan alternativen Mme och Mlle. Även omvärlden står inför valet att titulera "madame" eller "mademoiselle". Denna tradition, att klassificera kvinnor som gifta eller ogifta, är inte förbehållen Frankrike (tänk Madam-Miss, Fru-Fröken, Frau- Fräulein) men det är i det västerländska land som seden är som mest seglivad..., fram tills nu?

De franska feministiska grupperna Vakthundarna och Våga feminismen! har dragit igång en kampanj i syfte att avskaffa epitetet "mademoiselle". Kritikerna menar förstås att dessa feminister gör en höna av en fjäder men indelningen madame/mademoiselle bygger på ett gammalt patriarkalt värdesystem och är därmed en symbol för den alltjämt rådande bristen på jämställdhet mellan män och kvinnor.

 Män är "monsieur" från att de föds till de dör. Monsieur är ett epitet utan alltför många konnotationer. En monsieur är en man, vilken som helst, en självskriven varelse. Med kvinnor däremot är det annorlunda. "Mademoiselle" är diminutiv för "madame" och avser ogifta kvinnor, ursprungligen till och med jungfrur. Är man däremot redan någons maka är man "madame". Enligt det franska språket är en kvinna inte sig själv nog utan mannen är ständigt närvarande som hennes bollplank.

De kvinnliga epiteten betecknar dock inte bara äktenskapsstatus, skillnaden mellan madame och mademoiselle utgår idag lika mycket från kvinnors ålder och utseende. En fransman kallar gärna en något äldre kvinna för "mademoiselle" och insinuerar därmed att han finner denna dam både ungdomlig och attraktiv. Problemet är att kvinnorollen krymper snarare än vidgas av förekomsten av två beteckningar, varför ett avskaffande vore lämpligt. Man kan naturligtvis hävda att sakernas tillstånd inte förändras bara för att två blir ett, då även "madame" är en laddad titel. Författarinnan Isabelle Sojfer föreslår därför att både "madame" och "mademoiselle" ska avskaffas och  ersättas av den nya beteckningen "mademoidame" som är en kombination av de två nuvarande. Syftet är att införa en neutral och beständig kvinnlig beteckning som inte har svärtats av en patriarkal kvinnosyn. Jag tvivlar dock på denna typ av ordsammanslagningar. De tenderar att få en komisk och konstig klang. Vad som behövs är inte en titel som inkluderar ogifta, unga, sköna kvinnor och äldre, gifta kvinnor samtidigt, utan en beteckning som inte antyder och anspelar på sådana oväsentligheter.

Ord och inga visor

Foto: Sara Appelgren

Kajsa Ekis Ekman är en synnerligen skarpsinnig och kärv debattör. I boken Varat och varan talar hon mot prostitution, och legaliserandet av det, och mot surrugatmödraskap med en klarhet sällan skådad. Hon varken tvekar eller väger, "å ena sidan.., och andra sidan" tycks helt enkelt inte existera i Ekis Ekmans vokabulär.

    De senaste åren har jämställdhetsdebatten i mångt och mycket ställts på ända. Det är svårt att orientera sig och ännu svårare att uttrycka sig korrekt, det går inflation i begreppsvärlden. När inte ens vår jämställdhetsminister kallar sig feminist inser man hur infekterat det ordet har blivit i vissa kretsar. Jag måste erkänna att jag, för en tid sedan, själv höll på att förlora fotfästet i jämställdhetsterrängen. Artikelsamlingen F-ordet, redigerad av Petra Östergren, gjorde mig en smula desorienterad. Feminismen föreföll mycket vidare men också mer motsägelsefull än jag tidigare  hade trott. F-ordet handlar väldigt lite om hur det verkligen ligger till i det svenska samhället och mer om inställningen till den faktiska situation, vilka ord man använder och "hur man talar om hur" det ligger till. Feminismen framställs ibland till och med som överflödig och många debattörer går i självhjälpsindustrins fotspår och sällar sig till mottot det är inte hur man har det utan hur man tar det. Kajsa Ekis Ekman däremot påpekar strukturer och hennes bok Varat och varan är en skarp kritik mot liberalismens samhällssyn.

    Ekis Ekman menar att dagens samhälle hyser en sorts horkult. I tron om att det skulle vara något tolerant eller antiborgerligt bejakas det fula och låga i ett slags låtsasbohemeri. Man säger sig vara sexliberal genom att hävda att sex kan vara ett arbete som vilket som helst, men själv skulle man aldrig prostituera sig. Enligt denna liberalistiska syn blir de feministiska prostitutionsmotståndarna betraktade som konservativa, och ibland också som icke-feminister. Näringslivets tankesmedja Timbro, Centerns och Folkpartiets ungdomsförbund och debattörer som Petra Östergren och Maria Abrahamsson tillhör de som menar att prostitution kan vara ett arbete. Dessa aktörer ser inte prostitution i sig som problematiskt, vad man borde fokusera på är att det används kondom och att de som har detta jobb får skäligt betalt, vilket också är argumentet för att prostitution borde legaliseras. Prostitutionen ses av sina liberala förespråkare som en rättighet och ett val. Det betraktas inte som en fråga om jämställdhet utan som en fråga om tillgång och efterfrågan, men varför det nästan uteslutande är kvinnor som väljer att prostituera sig och varför det så gott som alltid är män som betalar för sex, har definitivt med struktur och inte med marknad att göra. Ekis Ekman är mycket  övertygande då hon argumenterar för att dagens prostitution inte kan separeras från det tusenåriga patriarkatet. Givetvis finns det prostituerade som hävdar att de säljer sin kropp av egen vilja, detta säger Ekis Ekman inget om, hon varken förnekar det eller ger dem en röst. Faktum är att rösten alltid tillhör Ekis Ekman själv och det står hon för. Hon låter aldrig påskina att hon för de prostituerades talan. Varat och varan är ett försök att blottlägga sociala konstruktioner och hierarkier, det individuella eller enstaka används sällan för att underbygga tesen.

    Till Ekis Ekmans stil hör att tonen ibland är något för raljerande, men hon synliggör faktiskt en  förnuftsvriden argumentation hos sina motståndare.  Vad man ska kalla de som är av motsatt mening till Ekis Ekman i prostitutionsfrågan är oklart, prostitutionsförespråkare anser de sig nämligen inte vara. Sanningen är att ingen i den svenska debatten säger sig vara för prostitution, det låter alltför dumt. Men många är de som är mot prostitutionsmotståndet.  De är alltså mot ett motstånd. Vad denna dubbelnegation avser är förmodligen att var och en ska få välja själv. Men hur det kommer sig att de flesta prostituerade uppger att de skulle välja att arbeta med något annat om de fick chansen, har "sexliberalerna" ingen förklaring till.

    Kajsa Ekis Ekman behärskar verkligen argumentationskonsten och för det är hon värd all respekt. Men Varat och varan är också en bok som får en att vakta sin tunga, tonen är inte tillåtande eller skonsam. Det finns inget överseende med de som agerar eller uttrycker sig fel trots att de vill väl, Kajsa Ekis Ekman ger oavbrutet upplysning och besked.

Ta natten tillbaka, eller?

Natten till den 8:e mars anordnar Syndikalistiska Ungdomsförbundet en kvinnoseparatistiskt demonstration under parollen "Ta natten tillbaka". Som ett offensivt alternativ eller komplement till den traditionsenliga kvinnodagsdemonstrationen. Föresatsen är mer än motiverad; att hävda sin rätt att, som kvinna, röra sig fritt i staden, utan restriktioner eller försiktighetsåtgärder. Men resultatet är mer skrämmande än inspirerande, och skrämmande just för att det tycks inspirera majoriteten av deltagarna.

Till klockan nio är avmarschen planerad. En högtalarförsedd lastbil ska gå i bräschen. Halv tio står den fortfarande still, men stämningen tryter inte, det är fest, det är deras dag. Natten tillhör dem! En röst i megafonen ber om ursäkt för förseningen och förklarar att en man i beige-gul jacka har ryckt bilnycklarna ur tändningslåset och hystat iväg dem, vilket rackartyg! Vi letar efter nycklarna och finner dem. Blodet rusar och gemenskapen är fullkomlig. Motorn dundrar och rösten hörs i megafonen igen. "Nycklarna är tillbaka, nu drar vi, är ni redo!? Och om ni ser en man i beige-gul jacka så säg till så att vi kan spöa skiten ur det jävla kräket!!!" Nävarna i skyn och gälla skrik till bifall över torget. Var är jag någonstans? Jag befinner mig mitt i en paradox. En rörelse som kallar sig feministisk men som är på väg tilbaka till biologism. Det här är inte politik, det är personliga problem. Ett skrämmande hat mot Y-kromosomen. Män som män. Det är själva fenomenet 'man' som är problemet. Jag tänker på Valerie Solanas, kvinnan som sköt Andy Warhol och skrev SCUM-manifestet (Society for Cutting Up Men), och hennes predikan för gendercide, utrotning av ett helt kön. Jag är förvirrad, vet inte vad jag ska göra. Jag ser mig omkring. Jag ser flera kvinnor som är på väg att bli män. Jag ser hur deras biologiska kvinnlighet håller på att suddas ut, jag ser en antydan till skäggstubb. Kommer de att hata sig själva när de blir män?

Jag ser testosteronfeminism och jag är rädd, som för all fanatism. Och ledsen, för att de kallar sig 'feminister' och besudlar det jag håller högt. Jag åker hem. Nästa dag ansluter jag mig till den traditionella 8:e marsdemonstrationen, dock en smula paranoid.