Natten till den 8:e mars anordnar Syndikalistiska Ungdomsförbundet en kvinnoseparatistiskt demonstration under parollen "Ta natten tillbaka". Som ett offensivt alternativ eller komplement till den traditionsenliga kvinnodagsdemonstrationen. Föresatsen är mer än motiverad; att hävda sin rätt att, som kvinna, röra sig fritt i staden, utan restriktioner eller försiktighetsåtgärder. Men resultatet är mer skrämmande än inspirerande, och skrämmande just för att det tycks inspirera majoriteten av deltagarna.
Till klockan nio är avmarschen planerad. En högtalarförsedd lastbil ska gå i bräschen. Halv tio står den fortfarande still, men stämningen tryter inte, det är fest, det är deras dag. Natten tillhör dem! En röst i megafonen ber om ursäkt för förseningen och förklarar att en man i beige-gul jacka har ryckt bilnycklarna ur tändningslåset och hystat iväg dem, vilket rackartyg! Vi letar efter nycklarna och finner dem. Blodet rusar och gemenskapen är fullkomlig. Motorn dundrar och rösten hörs i megafonen igen. "Nycklarna är tillbaka, nu drar vi, är ni redo!? Och om ni ser en man i beige-gul jacka så säg till så att vi kan spöa skiten ur det jävla kräket!!!" Nävarna i skyn och gälla skrik till bifall över torget. Var är jag någonstans? Jag befinner mig mitt i en paradox. En rörelse som kallar sig feministisk men som är på väg tilbaka till biologism. Det här är inte politik, det är personliga problem. Ett skrämmande hat mot Y-kromosomen. Män som män. Det är själva fenomenet 'man' som är problemet. Jag tänker på Valerie Solanas, kvinnan som sköt Andy Warhol och skrev SCUM-manifestet (Society for Cutting Up Men), och hennes predikan för gendercide, utrotning av ett helt kön. Jag är förvirrad, vet inte vad jag ska göra. Jag ser mig omkring. Jag ser flera kvinnor som är på väg att bli män. Jag ser hur deras biologiska kvinnlighet håller på att suddas ut, jag ser en antydan till skäggstubb. Kommer de att hata sig själva när de blir män?
Jag ser testosteronfeminism och jag är rädd, som för all fanatism. Och ledsen, för att de kallar sig 'feminister' och besudlar det jag håller högt. Jag åker hem. Nästa dag ansluter jag mig till den traditionella 8:e marsdemonstrationen, dock en smula paranoid.
Konsten att göra självmål . Känslan blir lite som : den av er som är utan skuld kasta första stenen. Jag lägger ingen värdering i det , konstaterar bara att det är så oerhört lätt att "trilla dit " när massan skanderar. Likt en fotbollspappa ( mamma för delen oxå)som triggas av horden på läktarn att ropa domarjävel.Gör inte misstaget att ställa högre krav på er kvinnor bara för att ni är kvinnor . Lev din dröm- skriv,reagera,kommentera.
SvaraRadera