Visar inlägg med etikett Sara Stridsberg. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sara Stridsberg. Visa alla inlägg

onsdag 29 juni 2011

Ett stumt vrål


Darling river från 2010 är Sara Stridsbergs tredje roman. Det är ett formexperiment och en ledig förlängning på Vladimir Nabokovs roman Lolita från 1955, trots att där inte finns någon motsvariget till karaktären Humbert Humbert, Lolitas far och älskare och förlagans berättare. Stridsberg roman rymmer egentligen fyra berättelser, varav enbart en har konkreta likheter med Nabokovs. Den handlar om Lo, en 11, 12 och 13-årig flicka som gör nattliga bilturer med sin far. Ofta stannar de vid ett övergivet badhotell vid en flod som de kallar Darling River efter en flod i Alaska. Där tar hon också passivt emot sina älskare, som förblir namnlösa. Lo blir till i deras ögon och armar, hon njuter av hur de undersöker hennes kropp, hennes sömmar och springor och hon låter sig tvättas av dem i den oljiga, bruna floden. Men Lo betraktas inte bara av de många älskarna utan det är faderns blick i backspegeln som huvudsakligen håller henne fången. Den andra historien handlar om Dolores Haze som kör genom Amerika på väg till Alaska för att föda ett barn som tar livet av henne. Liksom Lolita dör Dolores Haze i barnsäng, hon fläks sönder av förlossningen och kvar blir ingenting utom vanställdhet. En annan historia följer en anonym mor genom världen. Hon har lämnat sin man och sitt barn för att hon inte längre vill leva med en främling. De märkligaste och kanske mest fristående styckena skildrar en vetenskapsman i Paris som hänsynslöst och envetet försöker lära en tillfångatagen schimpanshona att teckna. Det är en sorglig berättelse om människans härsklystnad som resulterar i smärta och skam.
     Det är ett drömskt, eller snarare mardrömslikt, landskap Stridsberg målar upp. Prosan rör sig i en bortglömd terräng, karaktärerna har inget sammanhang, det finns ingen skyddande omgivning, inget umgänge. De kör i ett smutsigt och övergivet landskap. Själva bilkörandet blir till ett ledmotiv i Darling River och det är Los och hennes fars, Dolores Hazes och den anonyma moderns huvudsyssla. Bilturerna klingar också väldigt väl mot Stridsbergs originella prosa. Ingen svensk samtidsförfattare skriver med samma råhet, enkelhet men också suggestion som Sara Stridsberg gör. På andra sidan Atlanten däremot, påträffas ett liknande uttryck och stil. Både Darling River och den hyllade Drömfakulteten har något ytterst amerikansk i sig. Inte bara för att de utspelar sig i Amerika utan för att uttrycksättet och skildringarna är amerikanska om än på svenska. Språket är som de hjälplösa, ändlösa vägarna och trots att Stridsberg aldrig uttrycker sig vilt eller emfatiskt så finns en kraft i språket som man längtar tillbaka till efteråt. Det liknar Joyce Carol Oates, i hennes bästa stunder, eller Cormac McCarthys roman Vägen. Både språket och innehållet är alltså främmande men går ändå att känna igen. Det må vara en klyscha eller en fördom, men att köra nätterna igenom och vänta på att det första bleka skenet syns på himlen, eller på att de första frukostgästerna stiger in på vägrestaurangen, förefaller omistligt amerikanskt. Som att vara ensam i ett stort land.
     Darling River är fyra berättelser men flyter under läsningen samman och gör läsaren desorienterad. Lo saknar sin mor som hon vet aldrig kommer tillbaka. Fadern är en riktig jägare, han träffar djur med bilramen på vägarna och hänger upp Los mammas gamla klänningar och övar pricksytte på dem. I en annan historia flackar en ensam mor genom länder, hon har lämnat sin man och sin dotter, inga klänningar har hon tagit med sig heller. Dolores Haze dör i barnsäng, Los riktiga namn är Dolores efter en romankaraktär som dog i barnsäng. Vems historia är det jag läser? Styckena interfolierar varandra på ett otydligt sätt och det finns ingen nyckel till sammanhanget, ingen kod att knäcka, det är inte en sådan typ av roman. Läsarens förvirring är dock berättigad för undertiteln till Darling River är Doloresvariationer och romanen är idel korrelation.   
     För karaktärerna i Darling River går det utför. Los far må vara hotfull men det är först när Lo blivit något äldre och sjuk som situationen blir verkligt skrämmande och detta gestaltar Stridsberg med fotografiska närbilder. Lo lever av socker, alkohol och mäns uppskattning, hennes tänder blir allt brunare under tandställningen. Håret är täckt av ett lager av fett och kroppen av blemmor som varar. Lo tillbringar tid på sjukhus, fadern har vänlighet att bortse från den hon har blivit och fortsätter fästa sammetsrosetter, som en gång varit blå, i hennes hår. Den ensamma modern går vilse i sin ensamhet, hon kommer ingen vart i sitt resande men är på väg bort från förståndet. Darling River är en studie i destruktion. Det är mycket drabbande och helt utan överdrifter.   

måndag 14 mars 2011

Stridsberg


Foto: Karin Grip
En olycka kommer sällan ensam, sägs det, samma gäller för upptäckter. När man lärt sig något eller fått nys om en ny sak eller en ny person så tycks denna uppträda på diverse otaliga ställen, som för att bereda sig plats i ens minne eller bara av en märklig slump. Detta hände mig med Valerie Solanas. Samma dag som jag (nästan) deltog i demonstrationen "Ta natten tillbaka", vilket fick mig att tänka på den amerikanska extremfeministen och författarinnan Solanas, så började jag läsa Sara Stridsbergs Drömfakulteten från 2006. Det är en annorlunda roman, uppbruten både kronologiskt och formmässigt och Stridsberg ger plats åt både dramatik och poesi inom prosan. Samtidigt är det ett episkt verk som rymmer en livshistoria och en historia om Amerika och den amerikanska framstegsoptimismen och dess avarter. Romanen har ett särskilt amerikanskt eller anglosaxiskt uttryck. Det fiktivt biografiska greppet är oerhört effektivt och Stridsberg begagnar det lika skickligt som Joyce Carol Oates i romanen Blonde, som också skildrar ett omtumlande amerikanskt kvinnoöde.
I Drömfakulteten erkänns människan Valerie Solanas, hennes driv och hennes sårbarhet. Det är en synnerligen komplex karaktär, som med sin originalitet och vanlighet väcker medlidande hos läsaren, utan att man för den skull behöver dela hennes radikala politiska åsikterna. Men Stridsberg väjer inte för det som är kontroversiellt. Hon avstår inte från att skildra Solanas manshat, det finns där, som en del men inte som allt. Det exceptionella är att texten varken ger platta eller mer trovärdiga förklaringar. Solanas uppväxt, den vålsamme fadern, modern som pimplar sötvin i öknen, de framgånsrika universitetsstudierna och vännen och kärleken - Cosmogirl, allt får vi ta del av, ändå förblir läsaren skonad från psykologiska och freudianska samband och besked. Stridsberg vet inte varför Solanas sköt Warhol, kanske för att Solanas själv inte visste, för att man inte kan redovisa sitt eller andras liv. Det finns slump, men det är inte mindre känsloladdat eller vakert för det.