Doris Lessing

Under Huden (1994) och Vandra i Skugga (1997) är Doris Lessings självbiografi om livet från 1919-49 respektive 1949-62. Den första delen behandlar den tidiga barndomen i Persien, uppväxten i bushen i Sydrhodesia , nuvarande Zimbabwe, och de unga åren i Salisbury, nuvarande Harare, och slutar då hon lämnar Afrika för London 1949. Det är en djupt personlig bok och man fascineras över Lessings minne. Hon minns barndomens färger och lukter, men framför allt minns hon människorna. Familjelivet, dotterns smärtsamma men ständigt avhängiga relation till modern, är skildrat med stor insikt. Kritiken riktas lika mycket mot samhället, kapitalismen, rasbarriären, kommunismen och äktenskapet som mot jaget självt. I den första delen av självbiografin föregår Lessing skildringen av politiken, kommunismen och det egna deltagandet i kommunistpartiet som kantas av ständiga tvivel och som fyller största delen av Vandra i Skugga. Lessing är väl medveten om att det är politiken som står i centrum i den andra delen av självbiografin och hon medger att det kan vara tråkigt och ointressant för de som inte intresserar sig för politik eller kan relatera till tiden under mitten av 50-talet. Hon säger att hon övervägde att skriva ett kapitel som enbart behandlar politiken i hennes liv, så att de som finner detta ämne tråkigt kan hoppa över denna del men vidare förklarar hon att det vore att förvanska. Politiken genomsyrade nämligen allt på den tiden i London, mitt under Kalla kriget. Samtalen rörde sig oftast om politik och litteratur och genom debutboken Gräset Sjunger fick Lessing en stark röst i debatten om raspolitiken mellan svarta och vita i södra Afrika. Hon blev "niggerälskaren", en offentlig person med lika många vänner som fiender. Doris Lessings första år i London uppfyller devisen "det personliga är politiskt" på det mest distinkta vis. Lessing hade redan i Salisbury varit medlem i en kommunistisk grupp och sitt andra äktenskap var ett vänskapligt, förnuftsbaserat äktenskap som ingicks med kommunisten Gottfried Lessing för att skydda honom från utvisning, allt i sann kamratlig anda. Tiden i Salisbury präglades av en obefläckad tro på kommunismens godhet och sannhet och förmåga att skapa en jordisk utopi. Senare, efter flytten till London och möten med kommunismens politiska flyktingar och rapporter om Stalins illdåd, utbyts naiviteten i tvivel, ändå går Lessing med i partiet. Medlemskapet följs dock av ständig misstro och tankar på flykt. Lessing försöker inte rättfärdiga sina val, hon ursäktar sig inte heller. Hon beskriver ett liv med många omvägar och egentligen är det inget märkvärdigt i det, det är just som de flestas liv.

Doris Lessing skildrar både innifrån och utifrån, vilket är en av hennes största styrkor. Hon är en påfallande trovärdig berättare. Som i de flesta biografier tycks författaren ha haft ett osannolikt händelserikt och aktivt liv, så är även fallet med Doris Lessing. Skillnaden är att Lessing är medveten om självbiografins bedräglighet. Även om livet tycks ha varit fullt av politiska möten, resor och samtal med intellektuella och författare så gick största delen faktiskt åt till att skriva, och att skriva är en ensam och till det yttre mycket enformig sysselsättning, som Lessing värdesatte högt. Men det var inte alltid enkelt. Det är en kamp att få tid och ro att skriva och att skapa, särskilt för kvinnor. Om detta har vi läst i Virginia Woolfs A Room of One's Own. "En kvinna måste ha pengar och ett eget rum för att skriva böcker" lyder en berömd mening ur Woolfs essä. Och det var en kamp för Lessing, som för alla författarinnor. Skildringen av den åtråvärda skrivtiden i det stora rummet på Warwick Road i London tillhör biografins bästa stycken.

Jag gick fram och tillbaka och runt i rummet, skrev en mening, gick lite till, fick ihop ett stycke, kryssade över det igen, skrev om det, åstadkom en sida som dög, åtminstone för en tid. Den här processen, detta vankande och tänkande, medan man plockar upp någonting ur en stol och stirrar på det utan att riktigt veta vad det är, lägger det ifrån sig, stoppar ner något i en låda, finner sig borsta av en fåtölj eller rätta till en trave böcker på vägen, eller står i fönstret och ser lastbilarna sega förbi - det är raka motsatsen till dagdrömmeri, det är total koncentration, man är djupt försjunken i sig själv och omvärlden är enbart ting. Och det är kraftödande, för efter en eller ett par timmar, när man kanske bara skrivit en sida eller två, känner man sig plötsligt så tung att man kastar sig på sängen och somnar, sover den nödvändiga halvtimmen, kvarten, de tio minuterna - och sedan upp igen, vederkvickt, spänningen har släppt och man återtar sitt vankande, fingrandet på tingen, de planlösa städandet, stirrandet, medan man nalkas skrivmaskinen och sedan sätter sig och fingrarna löper så länge de löper - och sedan upp igen, rörelse igen.