Duras värme

I Marguerite Duras romaner är det sommar, hösten förestår men kommer inte. Det är så varmt. Ingen ombonad glöd från öppen spis, utan en ofrånkomlig hetta, en destruktiv syreförbrukare. Det finns inget att göra, inget är något att göra åt, kvarstår att vänta, med eller utan jämnmod. Det är en väntan på fall och undergång. I mitten av sommaren står solen i zenit och utvecklingen i Duras romaner når redan inledningsvis sin kulmen och karaktärerna balanserar på ett krön. De har kommit så långt de når och det kan bara gå åt ett håll - neråt. Sommaren förgör sig själv, växterna dör av värmen som födde dem. 

 

De små hästarna i Tarquinia hör till Duras tidiga produktion och utkom 1953, året efter Sjömannen från Gibraltar. De två romanerna passar ihop, de berättas i samma takt och temperatur. De skulle kunna ha varit berättelser i varandra men bildar istället ett romanpar. I en värmebölja väntar karaktärerna på att något ska ske, de är sysslolösa men uppvisar stor uthållighet i sin overksamhet och till sin hjälp har de alkoholen. Ombord på en lustjakt på Medelhavet letar en kvinna efter sin forne älskare, en sjöman från Gibraltar. Men mannen hon söker är en hägring och själva sökandet efter honom blir till ett sisyfosarbete. I De små hästarna i Tarquinia har karaktärerna inget sådant mål, de befinner sig på en badort på den italienska kusten. De har semester men lider av den.

Beträffande värmen blev det sagt att den var så påfrestande och så svår att undgå att den ensam kunde uppta all ens tid. Värmen ensam kunde alltså tjäna som sysselsättning. Värme och kyla var två mycket olika saker. Man förband värme med semester, men inte kyla. Värmedepressioner - solångest som Diana sa - upplevde man visserligen inte lika ofta som kölddepresssioner, men de var mer påfrestande. Värmen inbjöd inte till arbete utan tvärtom till total sysslolöshet, medan kylan tydligen var mer fruktbar, den stimulerade till aktivitet. På vintern spirade idéer. Men folks sanna natur kom bättre fram på sommaren.

ur De små hästarna i Tarquinia, 1953

Den gassande solen påbjuder lojhet och karaktärerna indolens distraherar läsaren. Värmen och bristen på förpliktelser tycks ha löst upp karaktärerna, dialogen är förvriden och några avgörande beslut är omöjliga att fatta. Håglösheten är utmärkande för Duras tidiga romaner trots att  karaktärerna har valmöjlighet och alternativ. Det finns inga passiva offer hos Duras, ändå förmår de inte bryta upp och ändra den tillvaro de lider av. Något dolt håller de kvar. De befinner sig i ett spänt vänteläge. Väntan är ett av de teman som återkommer i Duras författarskap. I den delvis självbiografiska romanen Smärtan från 1985 skildrar Duras hur en kvinna som väntar på sin mans återkomst från koncentrationsläger i skuggan av andra världskriget. I Smärtan tar sig väntandet fysiska uttryck, det gör människan sjuk, ja närapå galen. I likhet med värmen i Duras tidiga produktion blir avvaktandet en uppslukande kraft som får jaget att existera enbart genom sin väntan. I övertygelsen om att mannen är död och inte kommer tillbaka känner jaget inte längre någon smärta, det upplever att det inte längre existerar "Allt som finns kvar är en smula ingenting" skriver Duras. Väntandet kan tyckas gagnlöst men det blir hos Duras ett sätt att existera. Målet kan förstås variera med själva väntandet är obetingat, i Smärtan skrivet hon: "Kan lika gärna vänta på någon annan. Du existerar inte längre. När du nu slutat existera, varför vänta på Robert Antelme? Det går lika bra med någon annan, vem som helst, om det roar dig."   

Marguerite Duras karaktärer är osminkade. Svetten och havsbaden sköljer masken från deras ansikten. Värmen fyller sin funktion genom att bistå Duras syfte och stil. Duras benämner utan omvägar och Hänsynslöshet är hennes stil och hon provocerar med sin lätt- och likgiltighet. Berättaren gör sig inga illusioner om sina karaktärerna. Hat och ondska varken rättfärdigas eller mästras. 

Men men men

Redan med den tredje romanen En Fördämning mot Stilla Havet från 1950 är Marguerite Duras en mogen författare. De motiv och teman som senare upprepas och förvrids står tidigt färdiga. För att inte tala om stilismen, ständigt imponerande om än inte dragen till sin spets.  Den enkla och gränslösa tonen är oantastbar, här, såsom i de mer publika och lakoniska titlarna ur den senare produktionen. Så speglar respekten för denna roman intrycket av huvudpersonen Suzanne; 16 år och skrämmande erfaren men nästan utan  upplevelser. Suzanne äger både självkänsla- och förtroende trots en tarvlig uppväxt till bredden fylld av arrogans.

Modern har förlorat sitt kapital och förstånd på den jordlott invid Stilla Havet som hon köpt av kolonins jordregister i det franska Indokina. Varje år odlar hon upp lotten och varje år svämmas den över av havet. Hoppet pendlar och lusten sinar. In och ut ur mani, depression och psykos går hon, och Suzanne och hennes bror Joseph är sedan länge lika härdade som urbefolkningen. För modern är vägen aldrig mödan värd, bara vansinne föds  ur  repetitionen - ett ofilosofiskt sisyfosarbetet. Hos Duras finns inget av den exklusiva exotism som så ofta påträffas i skildringar av de vitas tillvaro i kolonierna. Det är befriande och smärtsamt.

Suzanne och Joseph är motsatsen till maskrosbarn, ja motsatsen till barn, de kan inte skadas eller helas. De skulle hånskratta åt medlidande och hjälpande händer. Duras karaktärer värjer sig mot allt vad offer och uppgörelse heter. I nedrigheten finns dock en slags gemenskap; de drivs av en befängd lust att garva högt åt sin egen olycka.

Barndomen i En fördämning mot Stilla Havet är söndertrasad. Den har aldrig varit varken hel eller idyllisk. Därför kan man inte läsa Duras för att förstå, texterna bringar inte ordning i det kaos som är livet. I detta författarskap är litteraturen ingen organisatör.

Suzanne väntar vid vägkanten nedanför bungalown på en man som ska ta henne bort från träskmarken. Vem det blir är henne likgiltigt, "jag kommer att följa med vem som helst", säger hon motsägelsefullt. Att bli upplockad är hennes sista hopp, i utbyte har hon enbart sin kropp, det vet modern och blir på så vis sin dotters första hallick. Trots väntan gör sig Suzanne inga illusioner. Suzanne och Joseph ansätts inte av drömmar, besvikelser eller självbevarelsedrift. Begäret styr deras handlingarna.

Den utmanande, på gränsen till skabrösa, sexualiteten och erotiken, rör sig som ett flor kring Marguerite Duras karaktärer och är ett ständigt inslag i baksidestexter och beskrivningar. Skildringar av sex och erotik hör till sådant läsaren minns som centralt. I själva verket finns andra teman som är mer essentiella för förståelsen av Marguerite Duras romaner, relationen till modern och  det likgiltiga och hänsynslösa förhållningssättet hos både karaktärer och berättare, är exempel på sådana. Man skulle kunna säga att sexualiteten dominerar minnet av Duraslitteraturen men inte texten i sig. I En fördämning mot Stilla Havet finns en sådan relation som minnet insvept i begär men som egentligen styrs av andra faktorer som makt och utsatthet.

Herr Jo, son till en förmögen, kinesisk gummiodlare, förälskar sig handlöst i Suzanne. Han köper henne grammofonspelare, nagellack och diamantringar, ju dyrbarare gåvor desto större växer sig föraktet för den ömkliga och törstande mannen. Suzanne erfar makt men äcklas, hon virar uppvaktaren kring sitt finger, säljer gåvorna han ger henne, fråntar honom alla förhoppningar och ber honom slutligen att aldrig komma tillbaka.

Logiken är helt satt ur spel, allting man säger om innehållet i denna roman följs utav ett "men". Det finns varken en röd tråd eller poetisk rättvisa, än mindre någon moral eller katharsis. Duras förändrar på så vis fiktionen, inför mer verklighet i den och låter den förbli oavslutatd, oförsonad, godtycklig.  

Anatomi. Monotoni.

Vågen av strip-lit, autofiktion och bekännelselitteratur sköljde under 00-talet inte bara över den svenska kulturarenan utan vätte också den danska och norska litteraturen. I Norge debuterade författarinnan Edy Poppy 2005 med ett uppmärksammat verk i genren. Romanen(?) Anatomi. Monotoni. är historien om Vår och Lou som lever i ömsesidig otroskap á la Sartre och Beauvoir. Det är en berättelse där erotiken står i centrum, och även om romanen blev utsedd till Norges bästa kärleksroman av förlaget Gyldendal så är det inte romantik i ordets traditionella bemärkelse som skildras. Anatomi. Monotoni. dras mot det solkiga och fula. Under ett författarsamtal på den fristående bokhandeln Tronsmo i Oslo avslöjade Edy Poppy hur hon kämpade med att finna karaktärernas baksidor och blotta dem. Men som bekant har det konstnärliga blottandet passerat sina glansdagar och förlorat sin upprörande effekt, åtminstone när det gäller exponerandet av kroppsliga områden och aktiviteter.

På första sidan inleder Vår, den kvinnliga berättaren, en sexuell affär med en anonym man. De känner inte till varandras namn och Vår säger att hon föredrar det på sådant vis. "Att det nästan blir som att vara i en bok av Marguerite Duras". Uttalandet överskuggar berättelsen och berättandet. I Anatomi. Monotoni, liksom i Duras romaner, är den tredje parten glöden som får paret att hålla samman. Edy Poppy återupptar på så vis en fransk litterär tradition där otrohet är en motor i berättelsen, samtidigt som det förblir ett filosofisk dilemma. Avsaknaden av förpliktelser skaver och svartsjukan är en skugga. I Anatomi. Monotoni. infinner sig dock en vardag, ett tillfälle då utsvävandet förlorar sin spänning och blir en vana, om än en smärtsam sådan.

Edy Poppy tematiserar även gränsen mellan fakta och fiktion, liv och dikt. Vår är en skrivande människa och i Anatomi. Monotoni. finns utdrag ur hennes berättelse om Ragnhild. Edy Poppys riktiga namn är Ragnhild Moe och hon var under tiden för skrivandet av debutromanen gift med fransmannen Cyril som också figurerar i Vårs skrivande. Anatomi. Monotoni. liknar således ett spegelrum där spegelbilderna reflekterar varandra i mindre och mindre spegelbilder.

Edy Poppy skriver lidelsefullt i presens. Och trots klichéerna och slutet, där tvåsamheten tycks ha segrat och London har bytts mot den norska byn Bø, så är Poppys debutroman en konstfull och underhållande bok. Kanske främst för att jag inte kan avgöra om det finns ett stråk av ironi i skildringen av den eldiga intimiteten.  

Blå ögon svart hår

Det finns en exklusiv stäming i Marguerite Duras romaner. Karaktärerna är avskurna från omvärlden och atmosfären är sömndrucken, het och rusig, Duras har helt enkelt inget till övers för sammanhang. Romanen Blå ögon svart hår från 1986 utspelar sig under ett par varma sommarveckor i ett slutet rum i ett hus vid havet.

   Det börjar med att en man betraktar en ung främling med svart hår och blå ögon som försvinner från ett hotell tillsammans med en ung kvinna. En natt längre fram får mannen åter syn på kvinnan. Enda anledningen till att han känner igen henne är för att hon påminner honom om den unge främlingen med de blå ögonen och det svarta håret och kvinnan blir hans enda länk till honom. Han bjuder henne därför till sitt hus vid havet, han ber om hennes närvaro mot betalning. Men Duras intriger är aldrig förutsägbara, om de ens är, och det är ingen vanlig prostitution som skildras men en besvärlig och sublim relation utan namn. Duras skalar av och lämnar bara essensen av en handling kvar. Dialogen är kompakt, även då den är repetitiv, den är på något sätt orealistisk eftersom ingen talar i så meningsfyllda men undflyende ordalag som Duras karaktärer gör. Blå ögon svart hår är en roman helt utan small talk och administration, vilket gör den svår att följa, prosan laddas och gränsar till poesi. Det är en annorlunda kärleksberättelse och som alltid är fallet i Duras romaner involverar kärleken tre individer utan att för den skull vara ett klassiskt triangeldrama. Den unge mannen med de blå ögonen och det svarta håret är romanens huvudperson trots att han inte är direkt närvarande i berättelsen. Han är den runt vem allt kretsar, han är den som för mannen och kvinnan samman, han är romanens anledning. Denna onårbara gestalt, som tycks vara en hägring, liknar sjömannen från Gibraltar i romanen med samma namn. Det är en individ som inte uppenbarar sig eller agerar men ändå får saker att ske, en slags katalysator.

     Mannen i Blå ögon svart hår ser initialt kvinnan som ett medel för att komma åt ynglingen. Ibland försöker hon förföra honom men han känner olust inför hennes kvinnokropp. Eftersom Duras aldrig tydliggör förklaras inte denna sexuella ovilja med en sexuell läggning, men det är en potentiell tolkning. Långsamt förändras dock mannens och kvinnans relation. Vissa nätter går hon ut och träffar andra män, efteråt ber han henne berätta om dem, de sover och gråter tillsammans och sommaren lider mot höst och det blir kyligare. Förhoppningen att återse den unga mannen med de blå ögonen tycks allt mindre, för att slutligen upphöra helt, men kvinnan blir kvar i mannens hus och han börjar älska henne.

     Att läsa Duras är en smula slitsamt, hur välskriven Blå ögon svart hår än må vara är det tur att den är kort eftersom den sätter sin läsare på många prov. Hela tiden frågar man sig vad det handlar om, både bokstavligt och bildligt, och ständigt oförstående läser man alltmer noggrant och upptäcker att man förstår allt mindre. Men så börjar man slappna av, och låter texten leda så som den behagar, då blir läsningen skönt suggestiv.

Sjömannen från Gibraltar

I en artikel i tidningen Fokus från den 19:e oktober 2007, skriver Clara Törnvall om Marguerite Duras författarskap och hur hon har kommit att symbolisera "det franska gravallvaret". DN's litteraturkritiker Jenny Aschenbrenner uttalar sig och säger att Duras inte har någon humor, att det inte finns någon ironisk distans i hennes skrivande och att det kanske är därför hon går hem hos unga läsare. Hos Duras blir lidelsen till lidande, gapskratt övergår i hulkningar och passionen är ständigt fatal. Den tidiga romanen Sjömannen från Gibraltar innehåller dessa element men också något annat, nämligen glimtar av gäckande komik. Att Duras inte skulle ha någon humor är alltså inte helt sant, den finns, om än på ett förvridet, inverterat vis. Sjömannen från Gibraltar är likväl en långtråkig, på gränsen till frustrerande  berättelse. Berättaren är en alldaglig man som spenderat sitt vuxna liv med att kopiera födelse- och vigselattester på det franska kolonialdepartementet. Hans berättelse börjar under en stekande het semester i Italien tillsammans med fästmön. Den intensiva värmen kväser honom så till den grad att han inte förmår annat än att stanna på caféerna och svalka sig med pastis, öl och mintläsk.  Den fysiskt loja tillvaron sätter emellertid känslor och tankar i våldsam rullning och han kommer att ifrågasätta sitt liv och i det feberlika tillståndet beslutar han sig för att bryta upp. Han lämnar fästmön och går ombort på en lustjakt som ägs av en stenrik, bländande vacker amerikansk kvinna, och det är egentligen här som den riktiga berättelsen börjar. Kvinnan letar efter en sjöman hon träffat en gång i Gibraltar, hon seglar från hamn till hamn i jakten på denna onårbara man som alla tycks känna på omvägar men aldrig personligen. Kvinnan förlorar dock aldrig hoppet, hon har ingen annat syfte eller mål och något måste man ju sysselsätta sig med. Hon lever ett blaserat jet set-liv och i väntan på att finna den rätta plockar hon upp andra män, varav romanens berättare är en. Otaliga flaskor whisky konsumeras på denna seglats och dialogen speglar alkoholintaget. Passagerarna ombord på båten talar sällan om något angeläget, de upprepar  satser och svarar aldrig direkt på frågor eller tilltal. I Sjömannen från Gibraltar skildrar Duras ledan sådan den är och resultatet är tudelat. Det kan tyckas som att Duras bjuder på en absurd komik som liknar den som finns i Beckets pjäser, men troligare är att detta är en symbolisk roman, den tycks nämligen vila på en mytisk berättelse. Sjömannen från Gibraltar är en sorts Odyssé, en sökan efter någon som inte vill bli funnen, ett sisyfosarbete, där resan är målet. Men allt är höljt i alkoholdimma och gassande hetta. De färdas inledningsvis på Medelhavet men efter ett tips beger de sig mot Léopoldville och ju längre söderut de kommer desto orimligare ter sig  sökandet efter sjömannen och desto mer bisarr blir dialogen. När de anländer till Léopoldville stiger de iland och går till fots utmed Kongofloden in i..., ja, mörkrets hjärta, skulle man väl kunna säga. Här, mitt i Afrika, avslutar Duras denna märkliga roman på ett mycket sällsamt och hänförande vis.Det är på intet vis en ungdomsfavorit, utan en roman som kräver tålamod och beläsenhet för att uppskattas.