En förtjusande debut

Ibland sägs att en skicklig författare förmår uppnå stora effekter med små medel. Jag vet inte om jag håller med om det men det är en fin och passande beskrivning på Måns Wadensjös debutroman Förlossningen från 2009. Här är platsen både motiv och tema. Förlossningsavdelningen är ständigt överordnad karaktärer och specifika händelser och den ger sken av att vara oantastbar. Denna plats är oförgänglig, för det finns förlossningar beräknade till årets alla dager, till och med till skottdagen. Förlossningen lever eller upprätthålls inte av materiella ting utan av Regeln. Regeln är spindeln i nätet, avdelningens oförstörbara urverk kring vilket allt kretsar. Men Förlossningen är i första hand en rak och sinnlig skildring av tillvaron på förlossningsavdelningen, där läsaren blir en voyeur som får ta del av både personalens och patienternas omständigheter. Berättaren, som jobbar nattpass på avdelningen som köksa blir en skuggbild som, nästan osynlig, stryker fram i korridorerna, fikarummet och förlossningsrummen med ett anteckningsblock i fickan. Prosan är suggestiv och läsaren inbjuds av berättaren och ciceronen till en annars sluten värld där livets mest smärtsamma mysterium äger rum. Men Förlossningen är aldrig högtravande eller andaktig för Wadensjö är en sann stilist. Det finns ingen intrig att följa eller lösa upp men det är likväl vansinnigt spännande. Idén; att skriva om en förlossningsavdelning är utsökt, varför har ingen skrivit den tidigare? Wadensjö tar arbetarlitteraturen till en ny nivå. Inte enbart väcker han ett klassmedvetande utan genom en minimalistisk, ibland surrealistisk ton blir denna kortroman allmänmänsklig. I förlossningen finns döden alltid närvarande. Liv och död, under ett och samma tak, mellan samma pärmar.

     I slutet gestaltas en förlossning och upptakten till den. Att bära ett barn leder oundvikligt till en förlossning, till slut finns ingen annan utväg än att föda, oavsett om man väljer att ta barnet till sig eller att inte behålla det. Det finns bara en väg ut. Man kan inte fly, det kan inte upplösas, inte ens om barnet dör inom en, finns en annan utväg. Wadensjö skildrar inte paniken över att bära ett dött barn och förlösa det, men den finns där ändå.

    Ur Förlossningen kommer också frågan om vem det är som föder. Vem leder den största separationen av alla? En annan människa vill ta sig ut och man har inget att sätta emot, man kan inte välja att samtycka.

"Kanske är det därför så många skriker Jag vill inte föda barn! och en del helt enkelt reser sig upp för att gå härifrån." 

Det

Foto: Modernista

Långa kedjor: En enhet hakar i en annan som hakar i en tredje, och den trettontusenfjärde hakar i den första. Eller ett samtal så långt att man inte vet var det började eller varför och som därför blir ett samtal om sig själv, om sitt eget existensberättigande eller kanske bristen på berättigande.

     Svårt är det att beskriva Inger Christensens formexperiment Det som utkom 1969, och i Danmark betecknas som ”systemdikt”. Den obevekliga strukturen och det avpersonifierade språket som gestaltar det tredje, äger en sådan kraft att det även dominerar läsaren. Som en orkan som drar allt i sin närhet med sig och formar, eller deformerar, det efter sig själv. Beskrivningen av Det blir därför lika svårtydd som texten själv, eftersom jag, som läsare, aningslöst tar efter Christensens säregna sätt. Som i ett samhällsmaskineri där nya och allt märkligare produkter och tjänster konstrueras för att hålla igång ekonomin, för att skapa mervärde. Där man ljuger, så länge, om att det finns en marknad att lögnen blir sann. Där tydliga syften och orsaker inte går att spåra. ”Fungerar för att fungera. Fungerar för att annat kan fungera och för att något annat fungerar. I varje funktion ett behov av nya funktioner i nya variationer.” I detta avseende är Christensens bok en skarp samhällskritik mot all rundgång och fåfänglighet, men också en manifestation av poesins möjlighet att skapa allt, ur intet, ur ”det”.

     I Det tycks orden föda sig själva, som en tanke föder en annan, har man börjat så finns det alltid något att ta av, ur det första ordet kommer många fler, ja alla ord. Alstrandet och livgivandet är ett av Christensens signum. Här ekar alltså skapelseberättelsen som hypertext. Av inget och tomhet skapar Gud allt, hela världen, ur kaos föds kosmos. Men destruktionen och döden finns också där, som motvikt, (eller inte?) till skapandet. Christensens text är båda kaos och kosmos, fast på olika nivåer. Den strikta indelningen i ”Prologos”, ”Logos” och ”Epilogos” är ordning medan orden inom den systematiserade strukturen är ett fritt associationsflöde som rör sig mellan ytterligheter som börjar likna varandra. Skillnaden mellan liv och död, vi och de, reduceras och mynnar ut i ett tillstånd av tolerans och gränslöshet. Reklambyrå eller flyktingläger, avståndet är inte så stort ändå.

     I Danskt kvinnobiografiskt lexikon sägs om Christensens poesi att den ”är lätt att läsa, svår att förstå ”, och det är sant. Texten förför och för, den är rörelse och flow, där eftertanken och pauserna inte avbryter flytet utan blir en del av det. Christensen förenar motsägelser utan att förneka olikheter.

Litteraturens nytta

Söndagens version av Filosofiska Rummet i P1 handlar om litteraturens värde. Att skönlitteraturen har förtjänster och funktioner utöver den rent underhållande verkar de flesta ense om, men varför och på vilket sätt är inte lika självklart. Under programledaren Lars Mogensens ledning dryftas litteraturens beskaffenhet och inflytande i takt med att min irritation tilltar. Redan första frågan förbryllar; vad är en god bok? Som om det går att svara på, annat än rent personligt. En god bok är en bok som är god. Hopplösa frågor får hopplösa svar. Kanske är min kritik något missriktad, programmet heter ju trots allt Filosofiska Rummet; ett forum för diskussion av omöjliga frågor, men jag tycker ändå att det vore lämpligt om man påpekade det utsiktslösa i en sådan fråga och samtidigt visade på lite självmedvetenhet. Den kritikerosade poeten Ida Börjel fick mig dock att stanna kvar vid radion med sin insiktsfulla fyndighet. En kokbok, svarar hon illmarigt på Mogensens fråga om en god bok.

     Det finns förmodligen lika många anledningar till att läsa böcker som det finns läsare, samma sak gäller för vad man förvärvar genom litteraturläsning. Att man genom att läsa skönlitteratur skulle bli en bättre människokännare är också tvivelaktigt, som om författare vore auktoriteter och specialister på det mänskliga psyket. Människor blir man bra på genom att vara med människor. Det enda allmängiltiga man kan säga om litteraturläsning är sålunda att det gör en bra på att läsa litteratur, på samma sätt som man blir bra på tennis genom att spela tennis. Att man kan lära sig saker, om världen och om abstrakta entiteter som empati, är förstås inte uteslutet, men det är heller inte självskrivet.

     En annan fråga i programmet som upprör är huruvida det är bättre att läsa en dålig bok som kategoriseras som kiosklitteratur, än att inte läsa alls. Givetvis är det så för vissa. Men vad betyder ordet 'bättre' i denna fråga? Att man mår bättre? Att man blir en bättre människa? Vad är en bra människa? Vidare hur är en dålig bok? Programledaren godtar helt sonika distinktionen mellan fin- och fullitteratur. Jag menar inte att det inte finns litteratur med hög respektive låg kvalitet. Det finns författare med större ordförråd och förmåga att gestalta subtila känslor eller storslagna händelser. Men i så fall blir litterär kvalitet en fråga om realism, vilket jag skarpt vänder mig mot. Det är alltså svårt att tala om litterär kvalitet men Mogensen gör det med en sådan ledighet att det väcker misstanke och obehag. Därtill är jag innerligt trött på att de som inte läser populär- eller "skräplitteratur" ideligen uttalar sig om hur den påverkar läsaren. I boken Inte en dag utan en bok: Om läsning av populärfiktion från 1988 ger författaren och litteraturvetaren Gunnar D Hansson ordet till de faktiska läsarna av populärlitteratur, så att de får berätta varför de läser populärfiktion och hur den påverkar dem. Denna bok utgör en tänkvärd kontrast till radioprogrammet Filosofiska Rummet från den 20:e februari. 

-                                                                                                                     

Sport i konsten

"Fallstudie" av Maria Miesenbergers. Foto: Johnny Samuelsson



"Fotbollsdräkt" av Tina Lindberg
Foto: Britt Mattsson 

Mjellby Konstmuseum vill minimera abstrakta avstånd mellan vad som ofta anses vara ytterligheter, genom utställningen "Sport i konsten", som är en samproduktion mellan konstinstitutioner i tre svenska småstäder. Vilket syftet är, förutom att locka fler besökare genom att vända sig till en publik som hellre går på derbyn än vernissager, är oklart. Men utställningen som helhet är inte det minsta svårtydd. Man visar på konstens storhet och övergripande förmåga att gestalta livet. En tematisk utställning istället för en biografisk eller historisk är lockande men riskerar att falla platt genom att inskränka betraktarens tolkningsmöjligheter i en av titeln given fåra. Tyvärr saknar "Sport i konsten" udd och det blir en smula förutsägbar. Sport som en manifestation av könsmaktsordningens förtryck är ett självklart tema. Det kommer till uttryck i Tina Lindbergs fotbollsdräkt med ett tryckt motiv av en naken kvinnokropp. Informationen om verket utgörs av ett citat från Fifa-presidenten Sepp Blatter: "Det damfotbollen behöver är tajtare, mer feminina kläder för att locka fler sponsorer." Vidare synliggörs sportens absurda aspekter i exempelvis Pernilla Zettermans videoverk "Vänd rätt upp" som visar en longering där den dresserade hästen ersatts av en liten tjej som löper linan. Men utställningen blir repetitiv, på gränsen till stereotyp eftersom de teman och frågor den väcker är legio i den svenska kulturdebatten. Kanske vore det bättre att installera denna samproduktion i HBK's omklädningsrum eller varför inte på (Nya) Gamla Ullevis läktare, där hade den förhoppningsvis haft större effekt. För inte är det väl de kulturkonsumerande damerna som behöver en tankeställare om sportens upprätthållande av patriarkala strukturer. Även om kritiken kan tyckas vass så är min upplevelse av "Sport i konsten" inte alldeles negativ. Jag kan inte förneka att de interaktiva verken, i form av en cykeltur genom Halmstad och en otvungen pingismatch, beredde mig ett visst nöje. Mitt klander riktar sig heller inte mot de enskilda konstverken, som uppvisar en stor bredd både vad gäller material och stil. Vad jag vänder mig mot är själva verkställandet av idén; att sammanföra rörelserna sport och konst. Konsten på Mjellby Konstmuseum visar på sportens bak- och framsidor, men att granska sig själv lyckas den inte med. Fast det är klart, vad är det som säger att konsten ska vara självkritisk...? Kan inte sporten, för en gång skull, påta sig den uppgiften? Utställningen "Sport i konsten" visas på Mjellby Konstmuseum i Halmstad fram till den 2:e mars 2011. Om man känner sig likgiltig inför denna utställning kan man med fördel besöka museet i syfte att betrakta Halmstadsgruppens unika och fascinerande produktion.

Svarta Vykort

II

Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på
människan.
Det besöket glöms och livet fortsätter.
Men kostymen sys i det tysta.

Tomas Tranströmer, Det vilda torget, 1983
-

Marcus Birro skrev om sin sorg och vrede över att förlora två barn, som i Sverige inte erkänns vara barn, i den prosalyriska boken Svarta Vykort som utkom 2007. Svarta Vykort är urspungligen den dikt ni kan läsa ovan.

Tranströmers acceptans och långsamhet som ett mål för Birro att uppnå, utan att för den skull behöva förneka sorgen. Sökandet efter svaret på frågan varför har de gemensamt men tonen skiljer dem åt. Tranströmers klang är klar och dämpad medan Birros skriver i upptempo. Birro är ett medialt offer, har det sagts, så även i denna bok fast med den tilltalande fortsättningen att alla människor får dela hans offerroll. Birro anser sig inte suverän i smärta, han låter alla vara förfördelade och intar själv rollen som de olycksdrabbades språkrör.



Foto: Cornelia Nordström

Svarta Vykort är en märklig bok. Den hyser starka känslor, inget är subtilt, pang på bara. Marcus Birro rör vid teman som andra sällan närmar sig. Och då menar jag inte abortfrågan och diskussionen när ett foster blir ett barn. Jag ser inte Birro som en abortmotståndare eller en inkräktare på kvinnors rätt till sin egen kropp, han vill snarare få upprättelse för sin förlust, inte av ett foster, utan av sitt verkliga barn. Det är emellertid inte detta jag finner anmärkningsvärt i boken utan Birros sätt att skildra äckel och ilska som ett resultat av sorgen. Sorg är vanligtvis oskuldsfullt och berättigat medan hånet och avsmaken inför världen sällan betraktas med tolerans, trots att det kan vara två sidor av ett och samma mynt. Det finns en implicit kod för hur man ska reagera när man förlorar en människa, den efterlevs inte i Svarta Vykort. Det är besynnerligt; Birro påstår att han inte klandrar någon för sin sorg fastän det regnar förebråelser på var sida. Visserligen behöver ingen bära skulden till de förlorade barnen men många är de som får sig en känga för att bidra till att förvärra smärtan och sorgen, antingen med sin arrogans, sin dumhet eller sin ytlighet. Birro vill ha upprättelse:

"Dags för alla tungsinta att stå längst fram i ledet, att få svinga svärdet mot alla tjattrande hysterikor, alla trivselfascister, alla förbannade samkväm-människor. Det är dags för Sveriges grubblare att peta sina krokiga fingrar i ögonen på alla ytliga och själaglada strandraggartyper."

Inåt kan vara en väg utåt

"En alltför dominerande romanmodell" är en intressant krönika skriven av Cecilia Verdinelli, publicerad den 17:e januari i Göteborgs-Posten.Verdinelli ser ett utbrett och repetitivt mönster vad gäller intrig och motiv i den samtida skönlitteraturens konstruktion. Den "familjecentrerade psykoanalytiska introspektionen" dominerar romanen. En karaktärs personliga utveckling (inveckling?) skildras genom återkoppling och sökande efter förklaringar i det förflutna. Verdinelli menar att det skönlitterära intresset för framtiden och det gemensamma är sällsynt. Den sortens litteratur som bryter mot den individualistiska Bildungsromanen existerar dock men riskerar att framstå som propagandalitteratur, skriver Verdinelli. 

Den introspektiva romanmodellen är dominerande. Kollektivromanen upplever ingen renässans, självförverkligande och individell valfrihet genomsyrar politiken tillika konsten. Att 'finna sig själv', istället för att finna andra, ligger helt enkelt i tiden. Men förändring är förhoppningsvis påväg, många är de som fått nog av bekännelselitteratur. En politisk tematik och ett socialt engagemang, tar plats i den individcentrerade och retrospektiva berättelsen. Susanna Alakoskis roman Svinalängorna är ett exempelt på detta. Det är på en nivå en resa inåt, till minnena av en sargad familj och båkåt i historien-, till barndomen. På ett annat plan riktar sig texten utåt, sträcker sig bortom den skildrade familjesituationen och kastar ljus över alla maskrosbarn. Den blir därmed även en appell till omgivningen att se de bortglömda barnen, kanske ett försök till upprättelse och en medvetenhet. En ny sorts kritisk och uppmanande, samhällsengagerad litteratur kan, efter ett tämligen tyst 80-och 90-tal, faktiskt skönjas.

    Visst har den enskilde individen fortfarande en meningsbärande funktion i denna litteratur, till skillnad från i den första vågens proletärlitteratur, där  kollektivet utgjorde huvudmotiv. Måhända börjar inskränktheten så smått ge vika. Även arbetsmotivet, som sådant, tycks uppleva en sorts renässans inom den samtida skönlitteraturen, det är Måns Wadensjös Förlossningen och Kristian Lundbergs Yarden exempel på. Klassmedvetenheten i dessa romaner är inte entydig och konstant. Begreppet 'klassmedvetenhet' har inte längre en tydlig innebörd i dagens Sverige. Andra termer, som etnicitet och sexualitet, vilka på ett liknande vis hör samman med sociala och ekonomiska hierarkier och förtryck tycks ha tagit 'klassmedvetenhetens' plats i debatten.

     Jag ser tecken på att den svenska samtidsromanen inte väjer för de stora politiska frågorna.., fast det är klart; den tar ofta 'omvägen' inåt för att därefter nå ut.

Förvillelser

Dagdriveri, den syndiga förbindelsen och förälskelsen, cigarrer, vermut, skuldfällan, ännu mer dagdriveri och slutligen en revolver. Så ser motivgalleriet ut i Hjalmar Söderbergs debutroman Förvillelser från 1895. Det är en bakvänd Bildungsroman där allt känns igen, även om samtiden betraktade den som "ett av de okyskaste alster av svensk penna". Intrigen är en litterär schablon. Den unge filosofie kandidaten Tomas Weber vandrar Stockholms gator och tar båten ut i skärgården och filosoferar. På en middagsbjudning förälskar han sig i Märta, som naturligtvis är både vacker och ren. Han förför henne och hon kan inte stå emot, redan då anar man förfallet. Tomas sitter slutligen orakad och ensam i en vindsvåning han hyrt, för pengar han inte har, så att Märta och han skulle ha någonstans att umgås. Men Märta har flytt till Norge under förevändning att träffa en släkting så att havandeskapet inte blir känt i Stockholm. Tomas väger revolvern i sina händer. Det tycks dock som om redan Söderberg var medveten om det klichéartade i scenen.

"Han var ung, han hade kommit in i en eller annan labyrint och icke trott sig kunna finna vägen ut på något annat sätt. Så har han då fastnat för denna gamla utslitna metod... Och så går han och skjuter sig som en dumbom..."

Det är inte för storyn eller karaktärskildringarna som jag fortsätter att läsa Söderberg, utan för det lätta men ändå eleganta uttrycket. Det är avslappning utan pinsamheter. Som när Märta spenderar sommaren ute på Lidingö medan Tomas är kvar i stan och de därför träffas mycket sällan men istället skriver små biljetter till varandra. "Det stod just ingenting i dem, annat än att de älskade varandra." Så enkelt är det, liksom.

Att vara flera

Novellan är en sympatisk litteraturgenre. Min förkärlek för detta format bekräftas då jag googlar termen och det visar sig att jag har plöjt åtskilliga exemplar som företräder genren och att dessa därtill intar hedersplatser i min bokhylla. Joseph Conrads outgrundliga Heart of Darkness, den mondäna Breakfast at Tiffany's eller Hemingways mästerverk The Old Man and the Sea. En novella är behagfull och smidig. Den passar en anspråkslös och tvivlande karaktär  och den rymmer en motsägelse i ett slags "ett både och".

     Robert Louis Stevensons The Strange Case of Dr. Jekyll and Mr. Hyde från 1886 är det senaste tillskottet i novellarepertoaren. Med detta flerdimensionella verk förebådar Stevenson 1900-talets själsliv och psykologi, samtidigt som det är en reaktion på och en kritik av det engelskt-viktorianska samhälle underkastat sträng självdisciplin och besinning. Verket tillkom i en tid då det inre länge hämmats av de yttre kraven på sedlighet. Människans själsliv hade utvecklats till en tickande bomb. Denna lät Stevenson brisera inom fiktionens ramar.

     På Londons fuktiga och grå gator vandrar advokaten Gabriel John Utterson fram, letandes efter ledtrådar som kan förklara några mystiska och obehagliga händelser som alla leder till den misantropiske Mr Hyde. Han har gjort sig skyldig till en oprovocerad misshandel av en ung flicka och mord på parlamentsledamoten Sir Danvers Carew. Denna frånstötande figur ger intryck av något odefinierat vanskapt, och för tankarna till dvärgen i Pär Lagerkvists roman med samma namn. När polisen väl tar upp jakten på Mr. Hyde står han inte att finna. Samtidigt som Mr. Hyde börjar dra uppmärksamheten till sig i London förändras den annars så välanpassade och pålitlige Dr. Jekyll. Han försvarar initialt Mr. Hyde och gör honom också till arvtagare i sitt testamente. Stevensons ger emellertid en deliktat förklaring till mysteriet med Dr. Jekyll och Mr. Hyde. Upplösningen blir till ett varnande exempel som pekar på det olycksbådande i att undertrycka sidor hos personligheten. Dr. Jekyll och Mr. Hyde utgör, som bekant, två sidor av en och samma person. I ett försök att hålla det onda och det goda åtskiljt från varandra har de två egenskaperna separerats så till den grad att en alltigenom ond människa personifierats i Mr Hyde.

För varje dag , med mina moraliska känslor och mitt intellekt, kom jag således allt närmare den sanning som när jag delvis upptäckte den dömde mig till ett fruktansvärt skeppsbrott: att människan i själva verket inte är en, utan två. Jag säger två, därför att vad jag själv vet ännu inte tillåter mig att gå längre. Men andra skall komma efter mig, andra skall lämna mig bakom sig på denna samma linje, och jag vågar förmoda att man slutligen skall komma till att människan är ett slags stat med de mest mångskiftande, sinsemellan oförenliga och självständiga medborgare.

Richard Mansfield as Dr. Jekyll and Mr. Hyde on stage.
Photo from 1895.

Dr. Jekylls redogörelse för sin egen historia förebådar den utveckling inom psykologi och psykiatri som 1900-talet skulle medföra. Stevensons novella skildrar vad som senare skulle betecknas som detet, jaget och överjaget, den periodvisa manin och depressionen i den bipolära sjukdomsbilden och vanföreställningarna om det egna jaget som utmärker scizofrenin. Allt inom en pärm. Stevenson var i så måtto före sin tid. 

     Vad som är anmärkninsvärt i The strange case of Dr. Jekyll and Mr. Hyde är att dubbelmoralen och dualismen hos huvudpersonen varken sjukdomsförklaras eller på något sätt bedöms eller fördöms, trots att han avslutar sitt liv för egen hand. Personlighetsdragen som det viktorianska samhället blundade för sipprar ut på andra håll, projicerade på en annan individ. Människans strävan efter att förstå och definiera sin omvärld resulterar i en häxjakt på Dr. Jekyll / Mr. Hyde. En människa som fallit offer för sig själv.

Eroica

Foto: Mats Bäcker, GöteborgsOperan

Ur Beethovens Rockärm

På Göteborgsoperans stora scen spelas nu Eroica ur Beethovens symfoni nummer 3 och till denna musik dansar balettenensemblen efter korreografi av Örjan Andersson och Lukás Timulak. Symfonin var ursprungligen tillägnad Napoleon Bonaparte och titeln betyder närmast hjältemodig, men den associerar också något annat. I vetskap om att det var dans jag skulle bevittna läste jag helt obemärkt in ett "t" i titeln. Och medges bör att jag kände mig något löjlig då jag insåg ordets rätta betydelse. Men efter ett tag gav jag min förväxling ändå rätt, för visst har erotiken alltid haft en synnerligen och komplex anknytning till dansen, så även i denna påfallande påklädda dansföreställning.

     Det är så lätt att säga att det är vackert. Men det just vad det är. Göteborgsoperan visar i denna uppsättning att den funnit fram till en alldeles egen dansstil efter några mer eller mindre svajiga år under början av 2000-talet. Dansarna slappnar av tycks det. De är säkra på att koreografin leder dem och oss rätt. I de två första satserna sitter, overligt nog, den erkände Roland Pöntinen vid flygeln. Dansen flyter så lätt i Anderssons korreografi. Det skapas en förening av motsägelser mellan en Mats Ekliknande lekfullhet och en passionerad och sublim spansk flamenco. Men det är inte en ironi över de få traditionella dansstilar som publiken möjligtvis känner igen. Det finns inget raljerande i Anderssons stycke utan stilen är jordnära. Där finns en välvilja, vari alla får vara med. Ett mycket elegant, och därtill ödmjukt dansstycke.

     I den andra satsen tar Göteborgsoperans orkester över och till stråkarna skapar Timulak ett, om möjligt, än mer polyfont stycke. Det blir skrikigt och svårare att urskilja vad som vill sägas.., om det vill sägas? Om ångesten inte bara är det meningslösas skrik? Det tomma gapet ur vilket intet kommer. Det stumma skriket gestaltas också fysiskt på scenen. En smärtsam upplevelse som följs av ett intåg av svartklädda människor i genomskinliga regnrockar. Det blir till ett sorgetåg av anonyma figurer som förstärker den alienerade mannens smärta. En biografisk- psykologisk tolkning skulle kanske (för en gångs skull) tillåtas av Eroica. Beethovens försämrade hörsel och det ökande missmodet påverkade komponeradet av den tredje synfonin som rör sig mellan stora känslor av förtvivlan och acceptans.

     "Mycket fint!" skriver DN's Martin Nyström och jag kan bara instämma.

Fatigue d'être soi - REDUX

Ett tillägg krävs till föregående text.

Skiftningen från den manliga, geniförklarade melankolikern som kommer till uttryck i dandyn, flanören eller den känsliga konstkonsumenten till det utbrända vårtbiträdet under 1900-talets andra hälft ger inte en helteckande bild av den faktiska situationen. Missmodet och ångesten är inte omodernt, tvärtom har depressionsbegreppets gjort stor succé och är central i historien om det nyfödda 2000-talet. Det behöver alltså inte alltid utmana manligheten eller samhällselitens heder. Att må dåligt kan också vara ett tecken på att man hänger med, vilket förstärks av att melankolin blivit medialiserad. (Johannisson, s. 254) Menfrågan är om det verkligen är melankolin som uppvisas? Är det inte bara dess efterdyningar? Eller en spelad roll av melankoli? Som i den kultförklarade TV-serien Sopranos, där maffiabossen Tony lyckas kombinera ångest, mindervärdeskomplex och terapitimmar med en patriarkal status och en framgångsrik kriminalitet.

     TV-soffornas stylade melankoli befinner sig dock långt ifrån den i stunden upplevda ångesten. Den är inte smickrande eller meningsfull och den passar sig heller inte för media. De priviligerade samhällsklasserna kan kosta på sig leda, sårbarhet och trötthet men bara till en viss gräns. Det är fortfarande de lågutbildade kvinnorna som utgör majoriteten av depressionsfallen under slutet av 1900- och början av 2000-talet. Men det är en avförtrollad och glanslös trötthet.

Fatigue d'être soi

Ola Billgrens "Interiör" från 1971

Vantrivits i kulturen har man gjort sen 1700-talet, och säkert längre än så, om man får tror Karin Johannisson. Dessvärre finns ännu inga tecken på att känslan avtar, i denna tid av utbrändhet och självhjälpsböcker. Elisabeth Wurtzels bok Prozac Nation. Young and Depressed in America är ett skrämmande exempel som skildrar förtvivlan och ångest. I viss mån framkallas dessa känslor också hos läsaren, då Wurtzels självbiografiska berättelse från det depressiva livet blir till ett olycksbådande tecken på att människor mår allt sämre.
     Johannisons bok Melankoliska Rum. Om ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid från 2009 lämnar en helt annan eftersmak trots att hon undersöker människors erfarenhet av olust och missmod. Johannisson undviker att sjukdomsförklara människors tvivel och psykiska otillräcklighet. Hon ser inte dessa symptom som en oförklarlig svulst på den moderna människan och de är inga förebud på mänsklighetens undergång till följd av det syndiga levernet vilket länge varit en gångbar förklaring.  Den meningslösa ångesten blir meningsfull i Johannissons bok, som också är en samhällskritik mot de otaliga coachråd och hobbypsykologer som påstår att "ler man åt sig själv i spegeln varje dag, så blir man till slut glad".., för något riktigt problem som kräver analys och behandling existerar väl inte..?

Det tycks gå vågor i otrivseln, olika delar av den uppvärderas respektive nervärderas i olika tider men den ger aldrig vika. Missmodet blir till en osjälvständig men envis kameleont som följer tidens trender, utan att någonsin upphöra helt. Johannisson är skicklig på att finna orsaker till melankolin och dess familjefenomen genom att påvisa att vissa typer ångest eller sårbarhet produceras och premieras av en specifika epoker. Samtidigt tycks melankolin nästan biologiskt ofrånkomlig. Finns det något samhälle varur melankolin kan uteslutas?

      Undersökningens resultat kan vara till förtret eller till tröst för läsaren. Den antyder att vi aldrig kommer ifrån den inre smärtan men också att vi inte är ensamma och att vi inte gjort något fel.

     1700-talets sensibilitet, där sminkade män i vita peruker förväntas gråta av hänförelse på teatern liksom i de sociala realtionerna övergår under 1800-talet i nervositeten (åh, mina nerver!) och i dandyns leda och likgiltighet, "hans lust att chockera och provocera kräver distans och ogenomskinlighet. Han blottar sig aldrig," (Johannisson s. 148) men under ytan är han bräcklig. Typen, dandyn, återfinns fortfarande i samtidens kroglig. Fram till mitten av 1900-talet var melankolin maskulin och hörde till samhällets elit, den kunde även kombineras med produktivitet och skapande. Både sensibilitet och nervositet är dynamiska fenomen som konnoterar rörelse och aktivitet i kroppen. I och med 1900-talet förflyttas den inre smärtan, sorgen och ledan till andra samhälleliga skikt. Att vara modern är att göra sig hemmastadd i den moderna världens paradoxer, hävdade Marshall Berman i sin bok Allt som är fast förflyktigas. Den som inte lyckas med det är svag och detta i besynnerlig analogi till att det nu är kvinnorna som står för den inre smärtan. Melankolibegreppet ersätts under mitten av 1900-talet samtidigt av begreppet "psykisk ohälsa". Nya ord som står i bjärt kontrast till 1800-talets sensibilitet och nervositet föds alltså under 1900-talet. Ett exempel är utbrändhet och depression, dessa begrepp konnoterar inte rörelse och uppfylldhet utan tomhet och nedtryckthet. Det sublima och känsliga som hörde männens melankoli till har förbytts till en uppeldad intighet, en oförmåga att känna.

Karin Johannissons text vill jag gärna citera, helst allt. Det är väl en varm rekommendation? Hon är aldrig mästrande, sentimental eller ironisk. Det är inte synd om människorna i Johannissons bok, det är bara svårt att leva med sig själv.

Väckas till vadå?

Jag skulle skriva en uppsats. Det skulle vara en jämförelse. Ett verk var självskrivet, men dess jämförelseobjekt var ännu osagt. I bokhyllan fanns en oläst pocketutgåva. Den plockades ner och plöjdes. Så kom det sig att det var just denna novellsamling som blev kvar. Som av en lyrisk impuls framträdde en ny favorit. Novellsamlingen heter Från det jordiska museet och är Elin Wägners debut från 1907.

     Det börjar helt omärkligt. "Ansiktet" heter denna första novell som utspelar sig på en buss i London. Alla tysta ansikten; vem är det som ser dem? Två slätrakade cityherrar i höga hattar bredvid en illa klädd kvinna med smutsgrå eastendhy och en vacker flicka som läser en diger roman från Mudies. Det kränger och guppar. Ett impressionistiskt galleri av storstadsmänniskor. Så ter sig öppningsscenen som snart ska sprängas av ett skärande skrik som fördriver tystnaden och ur det kollektiva utkristalliseras en huvudperson. Den illa klädda kvinnan har fått syn på Ansiktet. Hon kastar sig av bussen men det är för sent. Ansiktet som hon väntat så länge på att få återse, är redan försvunnet. Hon går mot floden men en poliskonstapel anar hennes avsikt innan hon själv har hunnit formulera den. Senare på kvällen få hon en ny chans och denna gång "lyckas" hon. Berättaren talar dock inte klarspråk. Vem är det som berättar, som ser alla pendlare i metropolen, som en av dem, men ändå inte. Och varför upphör hen att berätta efter att vår huvudkaraktär gått i vattnet, eller är det var hon har gjort? Därefter skildras ett sjukhus. En läkare och en sjuksyster går sin rond. De stannar vid en bädd. Läkaren ber sjuksystern att gå därifrån. Han ser på henne som ligger där. Han lyfter hennes hand och tar en liten guldring av hennes ringfinger. Han öppnar fönstret och kastar ringen i floden som även tog dess ägares liv. Vem är läkaren? Står hans namn i denna ring? Hur ser hans ansikte ut?

     Wägner är en stilist vars geniala litteraritet det är lätt att förbise. Läser man tillräckligt fort missar man elegansen. Inte nog med det, man fattar helt enkelt inte. Så skedde med romanen(?) Väckarklocka från 1941. En lång essä. Och jag har inte lika många trådar i huvudet som Wägner hade så jag får inte ihop det. Det är lite som med modern balett eller en Fassbinderfilm. Om man ideligen trycker på onknappen till hela sitt symbol- och tolkningregister, så fungerar det ironiskt nog inte. Men så fort man börjar slappna av så flyter det något lättare. Jag förstår inte alltså förstår jag.
     Wägner för en tes. Patriarkatet står inte oemotsagt historiskt sett. Det var i och med antiken och grekerna som männen tog över världen från kvinnorna. Varför har det då inte funnits en kvinnlig Beethoven? frågar sig mansväldets beskyddare. Hur vet du det? är Wägners svar. Det har funnits en tid då kvinnorna hade större makt än vad de har idag, och kanske till och med större makt än männen. Men varför känner vi då inte till denna tid? Matriarkatets tid präglades inte av heroiska insatser som krävde stora landvinningar eller många liv. Det var en tid av gemenskap, småskalighet självförsörjning. Männens exploatering av kvinnorna hänger samman med männens exploatering av jorden, som inledddes med vad som anses vara vår kulturs vagga - Antiken. Upphörandet av det ena måste därmed implicera upphörandet av det andra. Men Wägner predikar inte. Väckarklocka är inget brandtal för matriarkatet. Det är, i likhet med Wägners litterära produktion överhuvud, ett tal för sanningen och en uppmuntran att se livet, äktenskapet och i detta fall historien sådan den är. Vi ska inte tillbaka till matriarkatet, givetvis inte, lika lite som att vi ska stanna kvar i patriarkatet. Men vad är det vi ska vakna upp till, Elin?

Manskapet i Hangaren

Många män i raka rutmönsterformationer, kanske med byxorna instoppade i kraftiga läderkängor och ärmarna upprullade över tatueringarna, fast det ser förstås inte Herr Schmidt som är anläggningens överhuvud och novellens ögon. Objektifieringen är ett resultat av mina fördomar eller fantasier men förekommer inte i Magnus Dahlströms novell "Hangar" som ingår i samlingen Papperskorg och som utkom 1986 på förlaget Alba. Det finns faktiskt ingen krigsromantik i berättelsen överhuvud. Manskapet och befälet, som utgör novellens karaktärer, väntar inte på att ge sig iväg i sina Saab Viggen, de väntar på en minister. Det är alltså fråga om byråkrati och uppvisning, även om blod och dramatik bjuds om än på ett mycket mindre mytomspunnet sätt som visar på situationens ironi, snarare än heroisk epik.

Herr Schmidt står framför sina män när en av mekanikererna kommer fram till honom ur ledet och påstår att det sitter en människa fastklämd inne i hangaren. Inne i hangaren är det spöklikt. Dahlström ger en nästan romantisk skildring av stämningen i byggnaden. Det sublima och övermäktiga, den lilla människan mot den härskande naturen , i detta fall mot det okuvliga stålet och ingengörskonstens verk. Herr Schmidt upptäcker röda droppar på sin sitt skjortbröst och ser upp i taket. Där mellan vajrar och stagar sitter en männisokropp fastklämd. Han tillkallar 'förstärkning', till slut har alla samlats i hangaren och männen samtalar med varandra. Ingen räddningsaktion inleds. Kroppen faller istället handlöst genom luften slåt mot bjälkar och spricker vid slaget mot golvet. Herr Schmidt blir blodig och delegerar efterarbetet men går själv för att byta om.

Det liknar soldaten som varit ute i krig i flera år och kommer hem utan en skråma men en dag då han ska rengöra sitt jaktgevär, av misstag, skjuter sig själv i pannan. Där står dessa män, ingengörer, militärer och befäl men de förmår ändå inte hjälpa människan mellan vajrarna. Ironiskt, kan man tycka.

Dahlströms berättelse är makaber, men inte gräslig i lika hög grad som romanen Nedkomst, som födde en flitig diskussion kring texters brist på moral och ohämmade, oförklarliga våldskildring. Det finns dock en likhet. Det är inte våldet eller ohyggligheterna i sig som läsarna upprörts av. För det bjuds ju överallt. Det måste vara karaktärernas inställning till detsamma som framkallar den äckliga skräcken, 'skräcklet'. I novellens inledning talas om metaforiskt blinda männsikor, de som helt förlorat förmågan att förvånas och blivit bara kropp. Männen i hangaren är exempel på sådana olyckliga människor. Der är likgiltigheten som har drabbat dem som en sjukdom och synd. Dahlströms karaktärer behöver inte värja sig mot våldet för de har inte längre något att skydda. Att diskussionen kring Dahlströms texter kan tyckas överdriven eller mästrande må så vara men den får ändå betraktas som ett hopp i sig. Sannerligen bär dessa upprörda läsare ännu inte smittan.

Födas

Man kan inte tro att man ska kunna nå fram till en ursprunglig, essentiell identitet som har gått förlorad. Denna missbedömning av vad hon sysslar med borde istället ersättas av ett framåtriktande skapande av en identitet som hon kan leva med.

Att bli subjekt.

På vilken scen ska hon bli till?

Media.

Det finns en fest att gå till, en uppsats att skriva och en nyförälskelse att mata med anklever och bubbelvatten..., sånt som man köper i affären.

En hypnos att gå in i.

Innan förlossningen var hon en av kvinnorna vid floden i Nick Caves The Weeping song men grät inte bara för sina män, hon grät för sin sysslolöshet. Som kvinnor alltid har varit sömnlösa i brist på meningsfullhet. Ute på sjön finns tillräckligt många salta droppar och ett motstånd att luta sig mot.

Hon hade bestämt sig många gånger för att begrava sin oro.

Trötma

Jag är så trött.
Kvällssolen penslar så trötta
stråk genom min trädgård. [...]
Natten vill mig väl ingenting
utom tystnad

Sonja Åkesson, ur Glasveranda 1959