"En alltför dominerande romanmodell" är en intressant krönika skriven av Cecilia Verdinelli, publicerad den 17:e januari i Göteborgs-Posten.Verdinelli ser ett utbrett och repetitivt mönster vad gäller intrig och motiv i den samtida skönlitteraturens konstruktion. Den "familjecentrerade psykoanalytiska introspektionen" dominerar romanen. En karaktärs personliga utveckling (inveckling?) skildras genom återkoppling och sökande efter förklaringar i det förflutna. Verdinelli menar att det skönlitterära intresset för framtiden och det gemensamma är sällsynt. Den sortens litteratur som bryter mot den individualistiska Bildungsromanen existerar dock men riskerar att framstå som propagandalitteratur, skriver Verdinelli.
Den introspektiva romanmodellen är dominerande. Kollektivromanen upplever ingen renässans, självförverkligande och individell valfrihet genomsyrar politiken tillika konsten. Att 'finna sig själv', istället för att finna andra, ligger helt enkelt i tiden. Men förändring är förhoppningsvis påväg, många är de som fått nog av bekännelselitteratur. En politisk tematik och ett socialt engagemang, tar plats i den individcentrerade och retrospektiva berättelsen. Susanna Alakoskis roman Svinalängorna är ett exempelt på detta. Det är på en nivå en resa inåt, till minnena av en sargad familj och båkåt i historien-, till barndomen. På ett annat plan riktar sig texten utåt, sträcker sig bortom den skildrade familjesituationen och kastar ljus över alla maskrosbarn. Den blir därmed även en appell till omgivningen att se de bortglömda barnen, kanske ett försök till upprättelse och en medvetenhet. En ny sorts kritisk och uppmanande, samhällsengagerad litteratur kan, efter ett tämligen tyst 80-och 90-tal, faktiskt skönjas. 
Visst har den enskilde individen fortfarande en meningsbärande funktion i denna litteratur, till skillnad från i den första vågens proletärlitteratur, där kollektivet utgjorde huvudmotiv. Måhända börjar inskränktheten så smått ge vika. Även arbetsmotivet, som sådant, tycks uppleva en sorts renässans inom den samtida skönlitteraturen, det är Måns Wadensjös Förlossningen och Kristian Lundbergs Yarden exempel på. Klassmedvetenheten i dessa romaner är inte entydig och konstant. Begreppet 'klassmedvetenhet' har inte längre en tydlig innebörd i dagens Sverige. Andra termer, som etnicitet och sexualitet, vilka på ett liknande vis hör samman med sociala och ekonomiska hierarkier och förtryck tycks ha tagit 'klassmedvetenhetens' plats i debatten. Jag ser tecken på att den svenska samtidsromanen inte väjer för de stora politiska frågorna.., fast det är klart; den tar ofta 'omvägen' inåt för att därefter nå ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar