På Göteborgsoperans stora scen spelas nu Eroica ur Beethovens symfoni nummer 3 och till denna musik dansar balettenensemblen efter korreografi av Örjan Andersson och Lukás Timulak. Symfonin var ursprungligen tillägnad Napoleon Bonaparte och titeln betyder närmast hjältemodig, men den associerar också något annat. I vetskap om att det var dans jag skulle bevittna läste jag helt obemärkt in ett "t" i titeln. Och medges bör att jag kände mig något löjlig då jag insåg ordets rätta betydelse. Men efter ett tag gav jag min förväxling ändå rätt, för visst har erotiken alltid haft en synnerligen och komplex anknytning till dansen, så även i denna påfallande påklädda dansföreställning.
Det är så lätt att säga att det är vackert. Men det just vad det är. Göteborgsoperan visar i denna uppsättning att den funnit fram till en alldeles egen dansstil efter några mer eller mindre svajiga år under början av 2000-talet. Dansarna slappnar av tycks det. De är säkra på att koreografin leder dem och oss rätt. I de två första satserna sitter, overligt nog, den erkände Roland Pöntinen vid flygeln. Dansen flyter så lätt i Anderssons korreografi. Det skapas en förening av motsägelser mellan en Mats Ekliknande lekfullhet och en passionerad och sublim spansk flamenco. Men det är inte en ironi över de få traditionella dansstilar som publiken möjligtvis känner igen. Det finns inget raljerande i Anderssons stycke utan stilen är jordnära. Där finns en välvilja, vari alla får vara med. Ett mycket elegant, och därtill ödmjukt dansstycke.
I den andra satsen tar Göteborgsoperans orkester över och till stråkarna skapar Timulak ett, om möjligt, än mer polyfont stycke. Det blir skrikigt och svårare att urskilja vad som vill sägas.., om det vill sägas? Om ångesten inte bara är det meningslösas skrik? Det tomma gapet ur vilket intet kommer. Det stumma skriket gestaltas också fysiskt på scenen. En smärtsam upplevelse som följs av ett intåg av svartklädda människor i genomskinliga regnrockar. Det blir till ett sorgetåg av anonyma figurer som förstärker den alienerade mannens smärta. En biografisk- psykologisk tolkning skulle kanske (för en gångs skull) tillåtas av Eroica. Beethovens försämrade hörsel och det ökande missmodet påverkade komponeradet av den tredje synfonin som rör sig mellan stora känslor av förtvivlan och acceptans.
"Mycket fint!" skriver DN's Martin Nyström och jag kan bara instämma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar