Sätta pris på sig själv

Läste två romaner tätt efter varandra, en ville jag bara lägga ifrån mig den andra önskar jag alltid ha i fickan. Ändå är det två insiktsfulla och välskrivna romaner. Två romaner jag skulle rekommendera.

Det började på Akademiska bokhandeln i Helsingfors. Jag stod med Tove Janssons barndomsskildring Bildhuggarens dotter och Jörn Donners senaste roman Son och far i varsin hand. Ut gick jag med Tove Jansson, det var det rätta valet för mig, den jag borde tycka om. I första kapitlet började jag längta efter att bli klar så att jag kunde läsa något om någon att identifiera mig med. Tove Jansson fascinerar mig på ett sådant sätt som människor man ser upp till men inte förstår sig på gör.  Tove Jansson är stark och självklar som bara en person med god självkänsla kan vara. Barndomsskildringarna i Bildhuggarens dotter är så långt ifrån mina egna. De är fulla av uppslukande och orealistiska lekar och fantasi i ett ovadderat konstnärshem där barnet tillåts vara hur egensinnigt som helst. När jag till slut blev klar låg en trave bibliotekslån på nattygsbordet, överst Agneta Pleijels En vinter i Stockholm. 

Pleijels jag är också starkt och passionerat men till skillnad från Janssons alltid tvivlande. Hos Pleijel känner jaget ständig skuld inför sin egen otillräcklighet, som kvinna, hustru, mor, dotter och författare. Hon ser sig själv genom männen eller mamman och vet om det. Men medvetenheten behöver inte vara till någon hjälp mot krav och objektifiering. Den kan vara ännu ett krav och en börda. Pleijel ser strukturerna men kan inte bryta sig loss, det blir dubbelt plågsamt. Tove Janssons berättarjag, ett barn förvisso, lever utanför strukturerna, hon är helt i sig själv. Därför är hon naiv. Det måste vara underbart.

Skapandet tycks komma helt naturligt för Tove Jansson, jag anar ingen konflikt mellan liv och konst i föräldrahemmet på Skatudden i Helsingfors. Agneta Pleijel slits mellan allt, ser allt, plågas och låter sig förföras och förgöras. Hon lär sig aldrig. 

Hur kommer det sig att vissa förmår sätta ett högt pris på sig själva medan andra alltid låter sig trampas på? 

Dessa läsningar jämte varandra var en underlig upplevelse. Tove Jansson är en god berättare, med egen stil, komplexa karaktärer och sinne för stämningar och detaljer. Jag menar till och med att hon är en stor författare. Men när jag läser henne tappar jag bort mig och tänker på annat. Agneta Pleijels text håller mig fast, jag vill skriva ner meningar och tycker att hon talar just till mig eller kanske till min mor. En vinter i Stockholm är en bok jag vill ge till dem jag älskar i hopp om att de efter att ha läst den ska förstå mig bättre, eller ännu bättre ge den till min mamma som ett tecken på att jag förstår henne

.