Den osynliga handen

Utgiven på svenska 2012 av Astor förlag

I Europa pågår fortfarande en något överskuggad ekonomisk kris. Hårda arbetsförhållanden och avsaknad av arbete är ett av de stora bekymrena. När vi i framtiden ser tillbaka på den här tiden kanske vi också kommer att skönja konturerna av en tredje vågens arbetarlitteratur. Till denna skulle den spanska författaren Isaac Rosas roman Den osynliga handen från 2011 sällas. Titeln är förstås en blinkning till liberalismens fadersgestalt Adam Smiths marknadsdevis om att den som handlar för att tillfredställa sig själv och sina egna behov också, indirekt, kommer att göra det bästa för samhället. 

I Isaac Rosas roman är handen däremot i allra högsta grad synlig, likaså dess ägare. Detta är en märklig berättelse om arbete i ett märkligt sammanhang. Tolv arbetare för ordet. Med deras röster och perspektiv återges arbetet och tankarna om det. Det märkliga består i att de har blivit rekryterade att utföra sina yrken inför publik. Arbetsuppgifterna är desamma, de murar, flår, skruvar och skurar, men folk tittar på. De befinner sig på ett slags scen. I tidningarna kallas deras arbete för konst, show och experiment men för arbetarna är det huvudsakligen arbete.

Arbetets alienerande konsekvenser går i Isaac Rosas roman ett steg längre. Arbetaren är inte bara främmande för det hon producerar genom att produkten aldrig är hennes utan tillhör den stora industri som hon säljer sin kroppskraft och tid till. Rosas samtida romankaraktärer är dubbelt alienerade till följd av att produktionsprocessen är fragmentiserad. Inte nog med att de inte äger produkten de producerar, de får aldrig ens se den eftersom de bara tillverkar en liten del, en plastring eller en sicksack-söm, till det som längst fram i den oöverskådliga kedjan är en billig vara.

Bäst är Rosa på att låta karaktärerna själva tala. De vet hur man packeterar smådelar till bilproduktion och hur man flår ett får, de vet också vad arbete betyder och vad det gör med människan. Sociologerna och kulturrecensenterna som uttalar sig om arbetsföreställningen i romanen är både trovärdiga, platta och parodiska. Arbetarnas röster tycks vara de geniuna, mycket tack vare att Rosa inte buntar ihop dem till ett enhetligt proletariat med likadana uppfattningar. Genom att låta arbetarna själva tala hindrar Rosa dem från att enbart framstå som kropp eller maskiner av kött. Deras intellektuella resonemang och svarta humor är engagerande läsning. Särskilt fabriksarbetarens klarhet är skoningslös. Hon vet att folk tror att hon har ett arbete där man inte behöver tänka och att det därför är lätt. Det är svårt att förklara men jag tycker att hon lyckas "man tänker inte på varje rörelse men man är upptagen av den, vilket gör att man inte kan tänka på andra saker". Arbetet förfogar på så sätt också över hennes tankeverksamhet, men inte genom att utveckla och stimulera den utan genom att ta den som gisslan och kräva uppmärksamhet utan att ge något tillbaka.

Den osynliga handen är en språklig fullträff, med långa detaljerade meningar skrivna med lätt hand. Men det blir långt – långa meningar, långa kapitel, omtagningar och upprepningar. Allas arbete beskrivs. Sömmerskans, telefonförsäljarens, lagerbetarens, städerskans, mekanikerns, fabriksarbetarens, slaktarens... Detta måste kortas, vi fattar grejen. Så biter jag mig i tungan. Det är kanske just detta som är grejen. Att läsa om de osynliga händerna, liksom om de osynliga tankarna. I så fall är Isaac Rosa inte bara språkligt träffsäker utan även formmässigt. I Den osynliga handen följer nämligen formen innehållet med en subtil och fascinerande taktkänsla. Berättandets drag av långrandighet har sin klangbotten i det okvalificerade, repetitiva arbete som romanen skildrar.

Håll dig ung

Även hos tungviktare som Ingeborg Bachmann kan man finna användbara skönhetstips:

Skratta mer, läs mindre, sov mer, tänk mindre

                                                    ur Malina, 1971

Den genetiskt dåliga självkänslan

På pappret, i listformat, verkar det som om hon var med om massor, att det alltid hände något kring henne. Först några barndomsår på den amerikanska västkusten, så folkhemstillvaron i Årsta och sen ungdomstiden i Lund omgiven av akademiker och slättlandets snålblåst. Men egentligen är det mest väntan, ensamhet och längtan någon annanstans, till att det riktiga livet ska börja. Barndomen är ett ingemansland som Agneta Pleijel skriver i nyutkomna Spådomen: En flickas memoarer (Nordstedts 2015). Denna uppväxtskildring är varken en uppgörelse eller en saga. Den är lite kladdig, kroppslig, kantad av både dålig självkänsla och sturskhet, den är något att känna igen sig i.

Det är ilskan och medlidandet med den nerviga modern som sticker ut i Pleijels skildringar. Modern förebrår henne, får henne att känna sig omusikalisk och vulgär när hon som elvaråring blöder första gången. Situationen är omåttligt klassisk men inte desto mindre drabbande och grym. Modern som egentligen ville bli konsertpianist haltar fram längs Årstavägen med Konsumkassar och tre döttrar i släptåg medan maken grubblar över sina matematikformler och avancerar till professor. Hon är hetlevrad och ju mer hon försöker få kontakt med sin man genom kyssar eller spott desto mer sluter han sig i sitt skal. Han, maken, som med sitt eget lugn förmår skapa sån oro hos andra. Alla känner igen det och det kryper i läsaren när splittringen rullas upp, exakt och osentimentalt beskrivet av Pleijel.

Modern är förstås förbittrad, senare även förrådd, och det enda hon kan göra är att sparka nedåt för maken, sval som kylskåp, kommer hon inte åt. Och där nere står den unga Agneta – Neta – som ömsom sväljer ömsom trotsar modern. Modern väcker Agnetas hat men också hennes medlidande. Denna medkänsla och förståelse är inte bara en efterhandskonstruktion av den vuxna författaren med begrepp om kvinnofällor och marginalisering. Utan den tycks existera parallellt med irritationen under ungdomsåren. Ibland lyser den genom och sveper bort allt agg, som efter att modern på eget initiativ spelat Johannespassionen i Lunds domkyrka. ”I den stunden ser hon inte sin motsägelsefulla jobbiga mamma, utan sin mor som en människa för sig. Då älskar hon henne.”   

Agneta Pleijels skildringar av föräldrarnas äktenskap och mor-dotter-förhållandet är en suggererande studie i relationspsykologi.

Spådomen är också en berättelse om hur den dåliga självkänslan och självföraktet går i arv från mor till dotter. Pleijel upprepar hur slarvig hon är, hur hycklande och illasinnad. Hon känner sig ensam men möter grannflickans gränslösa ensamhet med en kall hand. Just i dessa passager finns ingen distans och jag undrar ifall det har gått över. Om det vill jag också läsa. Om vad som hände efter 20? Fick hon några svar på sina frågor, försonades hon med kroppen och klarade sig mamman från den genomdränkande bitterheten? Jag tror det finns material till mer.

Pleijels memoarer är en förtröstan för de, för oss, med komplex över brist på upplevelser och bildning och som ser ungdomsåren sina. Det är okej, säger Pleijel.

Legionärerna som spegel eller förkovran

En central uppgift för medier med seriösa anspråk tycks vara att hålla upp historiska bilder att spegla samtiden i. Att förse befolkningen med perspektiv, helt enkelt. Jag läser kultursidor, aktuella reportageböcker och lyssnar på radiokrönikor och finner att dessa just nu dignar av speglar. Speglar som reflekterar och sätter växande främlingsfientlighet, flyktingkatastrofen på Medelhavet och den politiska situationen i Ryssland i en historisk kontext. Spegelbilderna utgörs bland annat av fascismen i trettiotalets Europa och flyktingströmmarna i andra världskrigets kölvatten eller de efter balkankrigen. Där finns även äldre händelser som används för reflektera och kontextualisera samtiden, utvandringen till Amerika är ett sådan. Ett annat hav och andra länder men samma hopp om ett bättre liv någon annanstans.

Det var under läsningen av P O Enquists dokumentärroman Legionärerna från 1968 som alla dessa speglar i mediebruset blev synliga för mig. Enquist skildrar hur det gick till då Sverige 1946 lämnade ut 146 baltiska militärer till Sovjetunionen i vad som kommit att kallas en av de största politiska skandalerna i svensk historia.

Legionärerna är en spegelbild så god som någon. Den kan läsas som en fond mot aktualiteter som är svåra att få överblick över. Det finns gott om analogier och trådar kan dras till otaliga, samtida, faktiska händelser eller konstnärliga uttryck. Vad säger dessa spegelbilder då? Att tidsandan en gång varit densamma? Vid en första flyktig anblick kan det tyckas så. Men det är en alltför enkel analys.

Varje dag hör jag skildringar av flyktingkrisen på Medelhavet och dess historiska analogier. Jag läser om den politiska situationen i Europa och kopplingar till trettiotalet Det är intressant och angeläget. Men jag ser att spegelbilderna blir allt fler och tycker att de liknar besvärjelser. Avsändaren önskar att människor ska lära av historien och sina misstag. Lär vi av våra misstag? Lite kanske, men vi gör nya misstag, sällan identiska med tidigare men liknande och inte desto mindre förödande. Jag hör hur hopplöst det låter. Läsningen av Legionärerna jämte dagens nyhetsflöde ger en smärtsam insikt om att historiens lärdomar är tvetydiga.

Legionärerna måste inte läsas mot samtiden. Den kan läsas av det nästintill bortglömda skälet bildning. Detta ämne som idag uppfattas som både elitistiskt och ute diskuterades faktisk i veckans program av Obs Magasin. Någon skarp röst menade att svenskarna blir alltmer välutbildade men allt mindre bildade. Jag rös av exaktheten i påståendet och återvände raskt till P O Enquist. I Legionärerna orienterar jag mig i svensk politik under tiden för folkhemsbygget, Baltikums historia och pressens positioner under efterkrigstiden. Trots att jag läst snart sex år på universitet har jag sällan kommit i kontakt med denna kunskap som jag inte vet vad jag ska ha till. Men så är är det väl med bildning - till skillnad från utbildning - den har inget tydligt användningsområde men ändå en mening. Eller har den det? Bildningen ger mersmak, läsande och skrivande blir ibland till en besatthet. Den driver mig, frågan är bara om jag rör mig framåt eller i cirklar. Borde skicka in mina frågor till Sveriges Radio, men i vilket program hör de hemma? Jag hade hoppats på Obs Magasin eller Filosofiska Rummet men fruktar att de skulle hamna hos Radiopsykologen, eller ännu värre Ring P1.

Sätta pris på sig själv

Läste två romaner tätt efter varandra, en ville jag bara lägga ifrån mig den andra önskar jag alltid ha i fickan. Ändå är det två insiktsfulla och välskrivna romaner. Två romaner jag skulle rekommendera.

Det började på Akademiska bokhandeln i Helsingfors. Jag stod med Tove Janssons barndomsskildring Bildhuggarens dotter och Jörn Donners senaste roman Son och far i varsin hand. Ut gick jag med Tove Jansson, det var det rätta valet för mig, den jag borde tycka om. I första kapitlet började jag längta efter att bli klar så att jag kunde läsa något om någon att identifiera mig med. Tove Jansson fascinerar mig på ett sådant sätt som människor man ser upp till men inte förstår sig på gör.  Tove Jansson är stark och självklar som bara en person med god självkänsla kan vara. Barndomsskildringarna i Bildhuggarens dotter är så långt ifrån mina egna. De är fulla av uppslukande och orealistiska lekar och fantasi i ett ovadderat konstnärshem där barnet tillåts vara hur egensinnigt som helst. När jag till slut blev klar låg en trave bibliotekslån på nattygsbordet, överst Agneta Pleijels En vinter i Stockholm. 

Pleijels jag är också starkt och passionerat men till skillnad från Janssons alltid tvivlande. Hos Pleijel känner jaget ständig skuld inför sin egen otillräcklighet, som kvinna, hustru, mor, dotter och författare. Hon ser sig själv genom männen eller mamman och vet om det. Men medvetenheten behöver inte vara till någon hjälp mot krav och objektifiering. Den kan vara ännu ett krav och en börda. Pleijel ser strukturerna men kan inte bryta sig loss, det blir dubbelt plågsamt. Tove Janssons berättarjag, ett barn förvisso, lever utanför strukturerna, hon är helt i sig själv. Därför är hon naiv. Det måste vara underbart.

Skapandet tycks komma helt naturligt för Tove Jansson, jag anar ingen konflikt mellan liv och konst i föräldrahemmet på Skatudden i Helsingfors. Agneta Pleijel slits mellan allt, ser allt, plågas och låter sig förföras och förgöras. Hon lär sig aldrig. 

Hur kommer det sig att vissa förmår sätta ett högt pris på sig själva medan andra alltid låter sig trampas på? 

Dessa läsningar jämte varandra var en underlig upplevelse. Tove Jansson är en god berättare, med egen stil, komplexa karaktärer och sinne för stämningar och detaljer. Jag menar till och med att hon är en stor författare. Men när jag läser henne tappar jag bort mig och tänker på annat. Agneta Pleijels text håller mig fast, jag vill skriva ner meningar och tycker att hon talar just till mig eller kanske till min mor. En vinter i Stockholm är en bok jag vill ge till dem jag älskar i hopp om att de efter att ha läst den ska förstå mig bättre, eller ännu bättre ge den till min mamma som ett tecken på att jag förstår henne

.

Sånt sug efter bio

Känner att jag måste bort från köket och vardagsrummet. Bort från mina anteckningar och post it-lappar, och in i en mörk salong för att glömma bort det kaos som är mitt eget. De starka berättelserna är som droger. Droger med klass. Först är det bara lust men sen kommer beroendet som förändrar allt. 

Kjell Sundstedt har skrivit en bokom att skriva filmmanus. Den har väckt skrämmande tankar om meningen med berättelser hos mig. Tankar som jag tidigare viftat bort i min urskillningslösa tro på människans behov av sagor och myter att spegla sig i.  

Berättelsen innehåller till skillnad från livet en tydlig dramaturgi och karaktärer utvecklas på ett sätt som människor i livet sällan gör. Människan mäter sitt liv utifrån denna tusenåriga dramaturgi som upplever en renässans i nutidens storfilmer. Dessa "vem vinner"-historiet gör oss besvikna på oss själva. Filmen får oss att se allt som brickor i ett större spel. Vi tilldelar händelser i våra liv mening, även misslyckanden betraktar vi med tillförsikt som erfarenheter att lära av, och som ska göra göra framgång och lycka ännu större när den väl kommer. Denna klassiska dramaturgi göder den positiva livssynen men är också en fälla, en grogrund för självbedrägeri. Livet är inte en film. Livet upprepar sig på ett sätt som aldrig sker på duken. Den förförande sagan har fått oss att tro att det finns en mening med vår egen olycka, på samma sätt som hos Askungen. Den får oss att leta efter tecken i barndomen och i omgivningen efter saker som planterats där för att senare komma att spela en avgörande roll. Men de flesta av oss blir aldrig bjudna till bal på slottet. I livet är nästan allt en slump. Och jaktgeväret som hänger på väggen i hallen kommer förmodligen rosta och hamna i en insamlingslåda på någon loppmarknad. När vi väl insett det känner vi oss lurade. Lurade av fiktionen. Och löjliga, så vansinnigt fåniga. Som om vi inbillat oss att vi gick till biografen för att förstå sitt vårt eget liv. 

Dramatiken, särskilt den filmatiserade, har fått oss att anta att även våra liv ska följa dramaturgins struktur. Att det finns en intrig, en konflikt, som kan urskiljas och ställas framför andra, en huvudperson, ett ständigt framåtdriv, en konfliktupptrappning och slutligen en upplösning av konflikten, till det bättre eller sämre, beroende på dramats genretillhörighet. I en människas liv däremot, kan allting stå still, gå runt i cirklar eller börja gå bakåt. Det är möjligt gå ner i samma flod flera gånger. Det är ganska vanligt faktiskt. Själv lär jag mig aldrig, upprepar varianter på samma misstag om och om igen. Konflikterna kan jag inte skilja från varandra, än mindre rangordna i huvudkonflikt och underkonflikt, och aldrig har jag sett någon av dem lösas upp.

Den klassiska dramaturgi har förvridit hjärnan på mig. Den som skulle ge perspektiv eller bara en stunds underhållning har fått mig att ställa ouppnåeliga krav om enhetlighet på mitt eget liv. När jag insett det finns bara tomrum. Jag står inför den digra uppgiften att stå ut med meningslöshet. 

Dagdriveri i innerstaden

Sen jag flyttade till Stockholm har jag mest drivit omkring. Och det är som det ska. Det är det jag gillar bäst med att komma till nya städer. Att ta tunnelbanan ett par stopp, promenera några kvarter, möta upp en bekant, slinka in på en bar och beställa en drink mitt på blanka dagen och sen fortsätta vandra planlöst. Detta flackande kan verka slackeraktigt. Fast så enkelt är det inte. Promenaderna förbränner både croissanter och väcker ett slumrande hjärnkontor, man finner bortglömda tankar och ord.

Foto: Sandra Stiskalo

Flanören har en central plats i Stockholmsskildringar. Men till skillnad från mig går den litterära flanören sällan runt och myser.

I Karolina Ramqvist roman Alltings början från 2012 gör huvudpersonen Saga sig ett namn i Stockholms uteliv. Hon glider uppför Götgatan, ut på Skeppsbron, över till Kungsan och in på en krog på Norrlandsgatan för en mojito eller en café au lait.  

Det är en kärleksförklaring till Stockholm och en berättelse om en förälskelse som mer liknar en besatthet. Saga trånar efter festfixaren Victor Schantz. Han är dryg och hårdhänt men ändå den mest åtråvärda av Stockholms alla män. De har aldrig träffats i dagsljus men de stöter ständigt på varandra på klubbar och fester och tillbringar natten i hans våning som Saga alltid lämnar utan frukost.

Även i Johan Klings Människor helt utan betydelse som utkom 2009 har det tillfälliga ”ihopstötandet” en viktig roll. Romanen utspelar sig under en het sommardag i Stockholms innerstad. Magnus, en frilansare i filmbranschen, går på möten i hopp om att få ett uppdrag men får nobben överallt. Han strosar omkring, gata upp och sida ner och stöter på gamla vänner som övertalar honom att slå sig ner på dyra uteserveringar och beställa drycker han inte har råd med.

Det är något motsägelsefullt i att dessa berättelser som utspelar sig i Sveriges största stad handlar om människor som slumpmässigt men oavbrutet springer på folk de känner. Personerna i Ramqvists och Klings romaner dras omedvetet till samma platser. De vill inte vara ensamma. Som om de vore rädda för den tomma lägenheten. De håller sig kvar i staden och vandrar omkring till dess att sömnen tvingar sig på. 

Kriget genom kvinnorna

Svetlana Aleksijevitj skriver att hon är en själarnas historiker. Det är sant. Med journalistisk och litterär precision ger hon röst åt kvinnorna som stred för Sovjetunionen under andra världskriget.

Svetlana  Aleksijevitj Foto: Cato Lein

I Röda armén fanns ungefär en miljon kvinnor. Många av dem betraktades som parior efter kriget. De beskylldes för att vara okvinnliga och osedliga och deras historier har tystats ner. I boken Kriget har inget kvinnligt ansikte har journalisten Svetlana Aleksijevitj sökt upp hundratals av dem. Hon besökt deras hem, blivit bjuden på piroger och de har berättat om kriget. Det är ett reportage helt uppbyggt av röster. Kvinnornas berättelser vävs rytmiskt samman till en ny historia om krigets vardag långt ifrån det heroiska eposet. En läkare berättar: ”Dygn i sträck stod man vid operationsbordet… Man stod där ända tills armarna ramlade ner av sig själva. Det hände att man föll ner med ansiktet på den man höll på att operera. Man ville bara sova!”. Det är egentligen människan som skildras, inte kriget.

Sällan läser man en så ambitiöst skriven intervjusamling. Aleksijevitj har lyssnat outtröttligt och öppet. Hon räds inte motsägelserna, de finns med i boken. Däremot finns inga resonemang, inga kontexter. Och det behövs inte. Kvinnornas berättelser är nog, mer än nog, de är enastående. Allt finns i denna bok. Aleksijevitj skriver utan transportsträckor. Alla berättelser är intressanta och här finns många scener med en sådan kraft att de skulle kunna vara material för en hel film. Berättelserna är konkreta och skrivna med en poets känsla för stämning och ton. Läs bara ”Kärleken är det enda privata som händer en människa som deltar i ett krig. Allt annat är gemensamt – till och med döden.”

Det finns scener i Kriget har inget kvinnligt ansikte som jag aldrig kommer att glömma, som när en grupp partisaner gömt sig i ett kärr omringade av tyskar. En radiotelegrafist håller sitt nyfödda barn i famnen. Barnet är hungrigt och skriker. Tyskarna är alldeles i närheten. Då sänker kvinnan ner barnet under vattnet och det blir tyst. Så räddar hon livet på alla genom att offra sitt barn.